ROM MOT DE KRISTNA I ANTIKEN

Målet med denna artikel är att ge information så att man kan orientera sig i historia när det gäller kristendomens utveckling. Som vanligt, för praktiska orsaker, är denna tråd låst men ni få gärna ställa frågor eller ge synpunkter i forumet.

Religion i Romarriket

Romarrikets medborgare hedrade sina förfäder vid altare i sina hem. Det var en viktig identifieringspunkt för sanna romare att ägna denna ära åt förfäderna, men även då man hedrade deras minne så tillbad man dem inte; man bad istället till husgudar som beskyddade familjen och hemmet. 

I den offentliga romerska kulturen var det eliten som gav offer till de mäktigare gudarna. För detta ändamål byggde de hus till gudarna (det vill säga tempel) och gudarna och gudinnorna ansågs bo däri. Templens yttre borggårdar var heliga och templen var inte en samlingsplats så som en kyrka utan det var där som eliten presenterade sina offergåvor, ibland bistådda av präster men inte alltid. 

Festivaler var viktiga i det romerska samhället, inte bara för att vinna gunsten av gudarna utan också för underklassens tillvaro. När eliten ställde till en festival fick det samlade folket en del av elitens rikedom i form av guld eller bronsmynt. Eliten betalade för dessa mynt och utdelningen var väldigt viktig för underklassen; dessa gåvotillfällen var en omtyckt aspekt av deras liv.

Om elitklassen ville vinna gunsten av en viss gud ställde de till festivaler med processioner tillägnade guden ifråga. De bar med sig en staty av guden och tågade mot amfiteatern eller en offerplats, allt efter ett visst mönster eller en rutt som bestämdes av den gud de skulle tillbe. Väl framme avlade man eder och löften.

Målet med ritualerna var inte att vara extatisk, innerlig  eller känslomässigt översvallande.  Att bli känslomässigt berörd, passionerad eller ivrig var att vara "superstisio" och ett sätt att "äga" guden och tvinga den att göra någonting. Romarna tyckte inte om kulter där anhängarna gick in i trans och "förlorade sinnet."  Sådant sågs ner på.  Trans var endast för prästinnor som oraklet i Delfi, inte för den vanliga kultutövaren. Romarna eftersträvade istället att utföra ritualen korrekt, i den rätta ordningen och på rätt sätt. 

Kejsarkulten

I riket fanns en mängd sätt att utöva religionen och tillbe vissa gudar, men samlingspunkten för varje religiös utövning i städerna och byarna var inriktad på att kungöra, vörda och stödja självaste kejsaren. Kulten betraktade inte kejsaren som en gud men som Princeps "Den främste bland likar". Med tiden ändrades denna inställning.  

Henoteism var något som praktiserades riket genom; det vill säga tron att en gud är känd i andra kulturer under andra namn. Henoteism i romersk version var inte cynisk eller ackommoderande utan en dogmatisk position. Romarna ansåg att de "stora" gudarna fanns i andra länder, kända under andra namn, och när romarna erövrade ett område tog de gudarna från den kulturen, anammade dem, och integrerade dem i Roms panteon av gudar som stödde kejsaren. Denna synkretism (det vill säga, upptagandet av nya gudar) var ett sätt att få det erövrade området att underordna sig Rom. 

Medlemmar av armén var de som var mest ivriga att offra till gudarna i eftersträvan att få deras välvilja; det påstås att Roms armé aldrig förlorade ett slag på hemmaplan, något som tillskrevs gudarnas gunst. 

Medborgarna ansåg att de genom all ritualer och offer stödde kejsarens gudagivna genius (insikt, taktik, urskiljning) och politisk favör föll på den lokala eliten som sökte tillstånd av kejsaren att ägna en plats för vördnad av honom. Detta sågs välvilligt av kejsaren som ett sätt att stödja hans och Roms framgång. På grund av det enorma rikets stora diversitet ville romare som bodde i städerna gärna stödja denna form av veneration eftersom det öppnade vägar till framgång. 

Skillnaderna på Roms synsätt på judarna och de kristna.

När romarna först träffade på judarna var de misstänksamma eftersom judarna inte ville lägga till Jahve till Roms panteon eller tillbe Roms andra gudar. Men judarna hade en sak som talade till deras fördel: de hade en urgammal tro med en kronologi som var mycket gammal - äldre än romarriket själv - och detta var något som romarna respekterade. 

Det beslöts att om judarna bad till sin Gud för kejsarens väl så skulle de få vara i fred. Men judarna tog till väpnad kamp för att försvara sig, sin Gud och sitt tempel från Rom. Även då upproret krossades rönte det en viss respekt från romarna som beundrade judarnas iver att ta till vapen i försvar av sin tro och de tillät judarna att fortsätta tillbe sin Gud.

När kristendomen väl började ta fäste kunde romarna känna igen skillnaden mellan de kristna och judarna. De mer välutbildade judarna var dessutom mycket villiga att påpeka att de två var inte detsamma. 

Roms synsätt på de kristna

Om man har läst inlägg #1 och är införstådd i Roms sätt att se på religion och gudar så kan man lätt förstå varför kristendomens tillväxt blev till ett problem för Rom. De kristna uppgjorde en helt ny religion och sågs därför automatiskt med misstänksamhet. Dessutom var deras ursprung oklart för Rom i motsats till judarnas gamla tro.

Vid den tiden betraktades korsfästelsen som det mest skamliga av straff.  Och dessa kristna tillbad en gud som hade blivit korsfäst! Att upphöja en religions ledare och förhärliga denne i ett sådant straff var ofattbart och stod i motsats till romarnas bild av en stark Romersk gud.  De kristna var dessutom passionerade i sin tillbedjan av sin Gud och syftade inte att styra honom. Romarna kunde inte förstå detta (se fjärde stycket i #1 superstisio).

De kristna var ateister. De var farliga, pacifister, och svaga på grund av sin villighet att lida för sin tro.  Det var en bestörtning för romarna som inte hade någon kategori för dem.  Rom frågade "Varför försvarar inte er Gud er? Varför ta på er lidande? Varför inte komma till offrandet och stödja den kristna staten? Ni behöver inte tro på Roms gudar utan bara beströ lite rökelse. Det kan väl inte vara så farligt?". De kristna svarade "Vi kan inte ropa 'Kejsaren är Herre!' när endast Jesus hållet en sådan plats hos oss." 

Tacitus om Nero

Tacitus (55-120 e.Kr.) var en historiker som skrev om den korta men hemska förföljelsen av kristna under kejsar  Nero (54-68). Nero hade planer på att expandera sitt palats men marken han hade i åtanke var redan upptagen av bebyggelse. Den 18-19 juli 64 e.Kr. började Rom brinna och efter sex dagar var en stor del av staden förstörd. För att avleda anklagelser mot sig själv påstådde Nero att de kristna hade antänt staden. Tacitus¹ (som hatade de kristna) skrev: Därför, för att bli av med ryktet, lade Nero skulden på och tillfogade den mest utsökta tortyr på en klass hatad för sina styggelser, kallade av befolkningen för kristna. Kristus, från vilken namnet har sitt ursprung, avrättades av prokurator Pontius Pilatus under Tiberius regeringstid, men den fördärvliga vidskepelsen, undertryckt för stunden, utbröt på nytt, inte bara i Judea, ofogets ursprung, men även i staden Rom, varthän allting hemskt och skamligt flödar samman från alla stadsdelar till en gemensam behållare and där dessa uppmuntras. Således anhölls de som bekände att de var kristna; därnäst, baserat på deras information, dömdes en stor massa, inte så mycket för att ha bränt staden utan på grund av deras "hat för mänskligheten."   

Förföljelserna som följde under Nero och Domitian var lokala och kortlivade men intensiva. Fram tills nu hade kejsaren oftast varit en militär officerare och någon som förföljde de kristna för att vinna gudarnas gunst genom att få folket att lyda ritualerna. Detta ändras när Trajanus trädde in på scenen. 

¹ Annals 116 e.Kr., book 15, chapter 44 

Kejsar  Trajanus och Pliny

Kejsar  Trajanus (53-117) var  en mycket duktig regent. Han var ståtlig med en stark vilja och enligt sina samtida visade han en ridderlig vänlighet. Han uppmuntrade affärer och industrier i sitt rike, byggde stora byggnader, utökade hamnar och byggde väggar. Genom militära erövringar lade han till mycket territorium till Roms rike och stärkte hennes gränser. Han införde också municipalsamhälle. Allt detta gjorde honom beundrad av sina undersåtar.   

Trajanus brevväxlade med en ung man som hette Pliny. Pliny var förmögen och hade en framgångsrik karriär.  Som guvernör av ett område i dagens Turkiet skrev¹ han till kejsaren för att fråga efter råd om hur han skulle hantera dessa kristna eller följare av Kristus. Hans uttryckte oro över deras antal och deras underliga tro som var så olik de romerska med dess värderingar. Pliny hade arresterat och förhört de kristna som angivits av andra, ofta genom anonyma källor eller avslöjade under tortyr. Han brukade ge dem tre tillfällen att bevisa sig 'oskyldiga' till anklagelserna om att de var ateister och följare av Kristus, och om de inte gav med sig avrättades de. Hans fråga var: Gjorde jag rätt? 

Trajanus svarade att Pliny hade gjort rätt och gav instruktioner om hur han skulle gå till väga i framtiden. Pliny skulle inte söka ut de kristna men de som angavs för att vara kristna och  arresterades skulle rannsakas.  Pliny skulle akta sig för anonyma anklagelser. De var ett farligt prejudikat och inte värdig det romerska rikets tidsanda.  De kristna som inte vill avsäga sig sin ateistiska inställning skulle straffas. Om den som anklagades för att vara kristen inte var det kunde han lätt bevisa det genom att tillbe de romerska gudarna. Om han gjorde det det skulle han gå fri. Den som däremot var skyldig skulle straffas.   

Här var en brytning med de korta, intensiva förföljelserna under Nero och Domitian. Nu skulle det bli en systematisk och lagbaserad nedtryckning av den kristna tron. 

¹ Epistulae X.96 cirka 112 e.Kr.  

Misstänkliggjorda och jagade

I #3 berättades lite om hur myndigheterna såg på de kristna. Kejsar Neros hemska förföljelse nådde inte utanför Roms gräns; förföljelserna i Bithynia-Pontus, Smyrna, Kartago och Lyon var lokala och iscensätta av myndigheterna där.  

I stort sett var det inte kejsaren som på en större skala angrep de kristna under de två första århundraden. Misstänksamheten drevs av den vanlige medborgaren som eldade på oroligheter och ibland fick myndigheterna gripa in för att rädda de troende. Som vi läste i #5 skickades det ofta anonyma anklagelser till auktoriteterna, anklagelser som kejsaren sade skulle ignoreras.  

I och med att de kristna ansågs konstiga fröjdades rykten om dem. Det påstods att de kristna ägnade sig åt incest eftersom de kallade varandra systrar och bröder och hälsade varandra med "fredens kyss". De anklagades för kannibalism på grund av nattvardens språk där de åt Kristi "kropp och blod" och för att praktisera svart magi i syfte att sätta igång en revolution för deras Guds rike.  Deras grannar som ägnande sig åt kulterna efter Roms tradition ansåg att de kristna talade ett hemligt språk. De kristna deltog inte fullt ut i det offentliga livet och kritiserade romarnas högt ansedda traditioner med en uppmaning att omvända sig till deras Gud.  Familjesammanslutning, som var grunden till det romerska samhället, splittrades mellan de som omvändes och de som var "sanna" romare.  

Princeps till dominus

Mellan cirka 31 f.Kr. och 284 e.Kr. fanns konceptet kejsaren som princeps ("Den främste bland likar") i romarriket. Kejsarens förväntades att mingla med folket samt att foga sig efter senatorernas godkännande och söka deras stöd. Allmänt kan man uttrycka att han var ansvarig inför senaten och fokuserad på rikets globala politik. Under denna tidsperiod bekymrade sig inte Roms centrala makt nämnvärt över de kristna utan var toleranta mot olika religioner så länge man offrade till kejsaren först. De kristna gjorde inte uppror, inte ens när de förföljdes; de var pacifister, gjorde inget väsen av sig och betraktades inte som ett nämnvärt hot mot rikets stabilitet. Det var under dessa lugnare tider som de kristna evangeliserade och kristendomen spred sig över hela det romerska riket.   

Under 200-talet drabbas Romarriket av flera motsättningar i form av bland annat invasioner, uppror och sjukdom. Som ett resultat av behovet att strama upp ordningen och trycka ner motståndet som rått under dessa krisår ändrades mellan åren 284-496 kejsarens roll undan för undan från princeps till dominus. Kejsarrollen blev mer despotiskt och dess privilegier utökades. Under princeps-tiden hade kejsaren tilltalats som  "Herre" men det hade betraktats mer som ett överdrivet smicker och flera av regenterna avskydde uttrycket. Under dominus-perioden kallades kejsaren "Herre" efter samma förebild som statsöverhuvuden i Egypten, Persien och Grekland; han blev upphöjd till gudastatus och behövde inte längre umgås med de andra romarna.  Kejsarna som utsågs var nu generaler från militären och dessa så kallade soldatkejsare såg inte med blida ögon på de som vägrade att tillbe gudarna. Denna nya attityd förändrade synsättet på de kristna och under denna tid skulle den värsta av förföljelsen äga rum. 

Från tolerans till död

Den kristna skaran växte och Roms överklass började nu omvända sig. För att förhindra en för snabb tillväxt förbjöd kejsaren romarna att omvända sig till judendomen eller kristendomen. Kejsar Maximinus (235-38) angrep kristna ledarna och kejsar Decius (249-51) krävde att alla i riket skulle offra till gudarna, äta offerköttet och intyga att de gjorde så. Denna tid var svår för kyrkan och alla klarade inte av att löpa linan ut och gav med sig och offrade till gudarna. De som inte gjorde det torterades och avrättades. Valerianus tog över efter Decius och verkade till en början vara vänligt inställd mot de kristna men med tiden ändrade han sig och de troende skickades antingen i exil eller till att arbeta i gruvorna. Ett år senare började de kristna straffas med döden. Valerianus togs till fånga i ett slag och hans son och efterträdare Gallienus övertog tronen år 260. Han utfärdade ett edikt om tolerans och satte stopp på förföljelsen av de kristna.

Gallienus efterträddes av Aurelianus som hade kejsartiteln under åren 270-275. Han ville tituleras som "född som gud och herre" men det var inte förrän Diocletianus (284-305) som förföljelse av de kristna åter trädde i kraft. Diocletianus ville ha en väckelse för den gamla religionen av olympiska gudar. Han fokuserade på Jupiter, Herkules, Mercurius, Apollo och kejsarkulten. Han förordade enhet runt dessa gudomligheter. 

Diocletianus instiftade en tetrarki ("fyrmannavälde") och delade makten med Maximianus, Galerius, och Constantius Chlorus I (i sitt första äktenskap gift med Helen, en kristen).  Diocletianus ägnade sina krafter på reformer  efter gamla Roms dygder på alla nivåer i samhället. Ingen religiösa minoriteter tolererades; judarna föll också offer fastän de hade en anrik och mycket gammal religion. För de kristna var följderna välbekanta.  

Diocletianus rensade armén på kristna soldater och omgärdade sig med fiender till kristendomen.  Galerius var en brutal man och rådde Diocletianus att återställa Roms ära och göra sig av med de kristna. Diocletianus var osäker på detta och sökte råd hos Apollon via oraklet i Delfi. Oraklet höll med Galerius och ett påbud gick ut att alla skulle offra till gudarna. Detta kunde inte de kristna gå med på och "den stora förföljelsen" inleddes. Romarrikets kyrkor revs och dess ledare arresterades och avrättades. Diocletianus beordrade att kristna skrifter skulle brännas och kyrkoledare som ertappades med skriften fick lida för det. Detta ledde i sin tur till en ivrig kopiering av skrifterna bland de kristna i ett försök att bevara dem och resulterade i textens spridning. 

Rom och de kristna var som olja och vatten – det gick inte att beblanda dessa två trossystem. Men en förändring var på horisonten.

Konstantin den stores väg till makt i väst

Konstantin den store (också kallad Konstantin I) föddes år 272 till kejsar Constantius I Chlorus och hans första fru Helena, som var av enkel härkomst. Chlorus regerade över Gallien och Britannien (en av delarna i Diocletianus tetrarki) och Konstantin spenderade sin tid i Diocletianus hov. Där fick han komma och gå som han ville men var i praktiken en politisk gisslan som garanti för att hans far skulle sköta sig och hålla sig lojal till Diocletianus. 

Chlorus hade fått i uppgift att bekämpa "barbarerna" vid rikets gränser mot Rhendalen samt de upproriska stammar av skottar och pikter som härjade i Britannien.  Hans förföljelse mot de kristna var inte lika intensiv som i övriga delar av riket och enligt vissa källor var det endast kyrkbyggnader han angrep.  

År 305 bad Chlorus Diocletianus att skicka hem Konstantin eftersom Chlorus var sjuk, och Konstantin återförenades med sin far på Galliens kust.  I augusti samma år avgick kejsar Diocletianus tillsammans med kejsar Maximianus. Maximianus utsåg Serverus till sin efterträdare som kejsare och erkände Chlorus som augustus (huvudkejsare). 

I kampen mot provinsens upproriska stammar korsade Chlorus och Konstantin den brittiska kanalen med sina arméer och drog norrut till Kaledonien (Skottland) där trupperna framgångsrikt besegrade pikterna.  De vände söderöver till York (Chlorus födelseplats) för vintern och planerade att fortsätta med kriget till sommaren, men i juli kallade en döende Chlorus till sig Konstantin och föreslog att denne skulle efterträda honom som arméns ledare. Trupperna som var lojala till Chlorus utropade Konstantin till kejsare. 

År 307 gav den "pensionerade" Maximianus bort sin dotter Fausta i äktenskap till Konstantin som del av en politisk allians, och Konstantin skilde sig från sin första fru för att gifta sig med Fausta. Tre år senare förrådde Maximianus både Konstantin och sin egen son Maxentius. Han försökte störta Konstantin men kuppen misslyckades och enligt vissa källor drev detta Maximianus till självmord medan andra påstår att Konstantin hade honom avrättad. Fausta varnade Konstantin om hennes fars planer.  

Maximianus efterträddes sonen Maxentius och efter Galerius död år 311 fanns slutligen Konstantin och Maxentius kvar i väst för att tävla om makten.  Det drog sig till en avgörande kamp mellan dessa två rivaler.

Begränsat andrum för de kristna

Det fanns många intriger i både väst och öst när det gällde makten i Romarrikets vidd. Maktfördelningen och anspråken var komplicerade.  Flera förbund ingicks mellan olika kejsare som hade augustus (huvudkejsarens) intresse  och krig utkämpades mellan dessa förbund, kamper vars detaljer är för omfattande för att ta upp här. 

För de kristna var det en svår tid att leva på. Både Konstantin I Chlorus och Konstantin den store var mer toleranta än deras jämlikar (se #8) men Diocletianus bedrev, på råd av sin efterträdare Galerius, en svår förföljelse. År 303 utfärdades direktiv om att: förstöra kyrkor och bränna  den Heliga skriften; konfiskera kyrkornas egendom och förbjuda kristna från att ta till kollektiva rättsliga åtgärder i sitt försvar; frånta privilegier från kristna av hög rang som vägrade att avsäga sig sina tro och att gripa vissa av de statliga tjänstemännen.

305 avgick Diocletian och Galerius fortsatte att förfölja de kristna, men år 311 i Sofia, Bulgarien, skrev Galerius plötsligt ett edikt om tolerans. De kristna fick nu utöva sin religion och fick tillbaka sina konfiskerade ägodelar. Detta edikt fastställde att den kristna religionen var laglig eller "religio licita" och var det första påbuden som erkände kristendomen (och föregick "Ediktet i Milano" med två år). Galerius beklagade att de kristna inte ville tillbe de romerska gudarna men utav "välvilja" fick de be till sin gud  för de överordnades och samhällets väl. 

Kejsaren i öst, Maximinus II, fortsatte att förfölja de kristna tills dess att han dog år 313. Han besegrades av sin motpart, Licinius, som var gift med Konstantins halvsyster. 

En vision till makt

Konstantin gjorde anspråk på Augustus titeln och att ensam regerar i väst efter att de andra med titlarna Serverus och Maximian var döda. Endast Maxentius i Rom stod i hans väg.

Konstantin var en mycket duktig taktiker och marscherade genom Alperna med en trupp av 40,000 vältränade män (veterans).  Konstantin trupper var väldisciplinerade. Under tiden de tågade mot Rom för att möta Maxentius tillät han dem inte att plundra folket i de städer de övertog. Detta gav Konstantin folkets stöd. Maxentius var inte populär bland folket på grund av av bland annat  skattar och en svår matbrist i 309.

Konstantin mötte Maxentius trupper i sitt första rejäla slag vid Turin. I denna armé  fanns hästburen soldater och fotsoldater.  Konstantin genom en taktik lyckades omringa de hästburna soldater och besegra dem. De vände sig mot fotsoldaterna som drevs bakåt mot statsmurarna. Det slutade med att folken i Turin stängde grindarna för Maxentius soldater och hejade på Konstantins. Efteråt öppnades porten och Konstantin och trupperna välkomnades. Han fortsatte mot Milan men behövde inte anstränga sig. Folket öppnade staden med jubel. De hade hört hur han hade behandlat folken i de andra städer  och byar. Konstantin tillbringade sommaren i Milan och  besegrade Maxentius förnämsta general vid Verona.

Maxentius had en armé fyra gånger större än Konstantins och hade bestämt sig att lita på Roms försvars möjligheter. Men han kunde inte lita på folket i staden och helt plötsligt gav sig av norrut att möta Konstantin. De mötes till slut vid de berömda slaget stenbron Pons Mulvius. Maxentius hade avskurit bron för att förhindra Konstantins trupper från att nå Rom. För att själv har en reträttväg  till Rom placerade han en pontonbro av skepp. Konstantins angrepp var för kraftfull och drev Maxentius trupperna i reträtt till båtarna. Pontonbron höll inte för vikten, kollapsade och Maxentius drunknade med många av sina män  i Tibern.   Konstantin red in i Rom med Maxentius huvud på en spjut. 

Enligt antikens legender fick Konstantin en vision innan slaget.  Det berättades att  visionen ska ha bestått av ett kors av ljus på himlen tillsammans med bokstäverna ΧΡ (de grekiska bokstäverna chi och rho, de första bokstäverna i Christos, Kristus) tillsammans med frasen "I detta tecken ska du segra" (grekiska: Εν Τουτω Νικα, latin: IN HOC SIGNO VINCES). Konstantin, som vid denna tid ännu var inte kristen, ska ha låtit sina soldater bära symbolen på sina sköldar och instiftade senare ett standard med detta Kristusmonogram, ett s.k. labarum, ovanför ett baner med initialerna "IHSV" som han förde i strid omgivet av femtio handplockade legionärer.  Konstantins vision är mer ihågkommen än själva slaget vid Pons Mulvius. Men enligt en annan kristen författare, Lactantius, hände detta två år efteråt. 

Nu lade Konstantin Rom under sina fötter och regerade ensam i väst. 

Ett rike

Licinius som besegrade Maximinus II regerade i den östra delen av Romarriket och Konstantin i den västra delen. Fastän Licinius var gift med Konstantins syster fanns det en spänning dem emellan och flera mindre gränsstrider ägde rum mellan öst och väst.  Till slut  angrep Konstantin Licintius år 324 f.Kr. och i den serie strider som följde gick Konstantin besegrande ur konflikten. 

Han flyttade sin residens och rikets administration till den gamla grekiska staden Byzantion och ändrade dess namn till "Nya Rom". Han ville därmed signalera början på en ny tidsålder. Staden Rom i sig förlorade sin glans och Konstantinopel, som Nya Rom snart började kallas i folkmun, reste sig som skatten på Bosporen. 

Konstantin högaktade sin andra fru Fausta, dottern till Maximianus, och upphöjde henne till Augusta. Med sin första fru Minerva hade Konstantin en son, Crispus, som enligt historikerna var en lojal och duktig general. Men enligt vissa källor gick ett ryckte om att Crispus hade ett förhållande med sin nästan jämngamla styvmor Fausta. Konstantin beordrade Crispus avrättning men blev efter hans sons död ångerfull och uppförde en staty i guld till Crispus ära. Fausta lät Konstantin döda tre år senare i ett överhettat bad. Detta bidrog till spekulationer om att hon bar på ett barn från en utomäktenskaplig förbindelse eftersom överhettade bad användes för att framkalla abort i antiken. Det skulle också kunna förklara varför Konstantin beordrade att Fausta skulle drabbas av damnatio memoriae ("fördömande av minnet"): hon fick inte ihågkommas. Detta var ett sätt att förnedra förrädare: alla bevis att vederbörande existerade raderades bort. Fausta nämns därför inte i Eusebius skrifter.  Även hennes egna söner lydde detta påbud när de senare kom till makten.  

År 337 då Konstantin låg i förberedelser för ett fälttåg mot Iran insjuknade han och dog hastigt vid 65 års ålder. Hans rike delades mellan han och Faustas tre söner: Konstantin II, Constantinius II och Constans.

Ediktet i Milano

Det finns missuppfattningar om hur kristendomen fick sin framträdande roll i antiken. Ofta nämns ediktet i Milano.   

Som det står i inlägg #12 hade systern till Konstantin ( Västra Roms tetrarken) ingått ett politiskt äktenskap med Licinius (Östra Roms tetrarken) och år 313 träffades de båda kejsarna i Milano. Vid detta möte diskuterades olika frågor och Konstantin och Licinius enades om en policy om religionsutövning. 

"Under sommaren 313 skickade Licinius brev till provinsguvernörerna i sin del av riket och beviljade de kristna de rättigheter de redan hade förvärvat i den västra delen under Konstantins styre. Licinius återställde också de kristna deras beslagtagna privata egendom samt kyrkornas egendom. 

Detta brev har ofta kallats "ediktet i Milano" men titeln är missvisande. Det milanesiska ediktet var inte ett påbud och utfärdades inte i Milano utan var ett brev postat av Licinius från flera städer i öster, såsom Nikomedia, Östra Roms rikes gamla huvudstad och dess kejsares residens. Som annan officiell korrespondens var det skrivet i  båda kejsares namn. Dess innehåll ger bevis på Konstantins influens och hade en enorm påverkan på  kyrkans historia och västvärlden."  

Källa: De första tusen åren (Robert Louis Wilken)

Troende eller ej?

Konstantins far var tolerant mot de kristna och Konstantin fortsatte i samma spår. Efter att ha besegrat Maxentius och utsett sig som hans efterträdare började Konstantin förvandla det antika samhället och på olika sätt gynna den kristna kyrkan. Han var en monoteist men uppförde sig ibland som en hednisk kejsare. Det fanns många som ville störta honom och förståeligt nog var han misstänksam av sig, vilket kan ha spelat roll i hans befallning att avrätta hans son Crispus. Hans andra fru Fausta led samma öde och efter inbördeskriget år 324 vägrade han att hörsamma sin systers vädjan om att skona hennes man Licinius, Östra Roms besegrade kejsare och Konstantins rival. I några av dessa fall verkade han efteråt ha ångrat sig men tröstade sig med att Gud förlät honom.  

I och med Lucinius död förenades riket och som ensam kejsare genomförde Konstantin flera reformer till de kristnas fördel. Han hade redan år 321 e.Kr. stiftat söndag som en vilodag och nu förbjöd han korsfästelse som en avrättningsmetod och lät bygga Peterskyrkan i Rom och den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Han byggde flera magnifika kyrkor genom den östra delen av sitt rike samtidigt som han bekostade uppbyggandet av "Nya Rom" eller som det blev känt i folkmun, Konstantinopel. 

Det finns olika uppfattningar bland historiker om huruvida Konstantin var en kristen innan han blev kejsare eller om han använde religionen för sina egna politiska syften; kristendomen had växt i popularitet även innan Konstantin tillträde som kejsare och i öster fanns det många troende. 

I början var det lite si och så med Konstantins bildspråk och enligt många var hans tro en blandning av hedendom och kristendom. På Konstantinbågen, den triumfbåge som i Rom uppfördes för att fira hans seger över Maxentius vid stenbron Pons Mulvius, finns avbildningar från romersk mytologi så som segerns gudinna Victoria och Sol Invictus (den obesegrade solen). Den gamla religionen med dess tillbedjan av många gudar fanns kvar och Konstantin, som inte ville tvinga någon att omvändas, stadfäste därför inte någon statsreligion. 

Där finns uttalanden där Konstantin bekänner tro men hans gärningar är idag svåra att bedöma, även då han uppfattade sig som kristen. Det var inte förrän i de sista fjorton åren av hans regeringstid som Konstantin offentligt proklamerade sig som kristen och han väntade tills dess att döden nalkades innan han döpte sig. Hans beslut var inte ovanligt¹ i en tid då många kristna trodde att man inte kunde få förlåtelse efter dopet. På grund av denna feltolkning tog vissa av kyrkans ledare beslutet att försena dop av män i maktpositioner eftersom dessa mäns synder, särskilt de med offentliga uppgifter, ansågs oförenliga med kristen dygd; Konstantin mottog därför dopet på sin dödsbädd och döptes av sin avlägsne släkting Eusebios, biskop av Nikomedia och en följare av Arius, som i sin tur var av övertygelsen att Kristus var av Gud skapad. 

1 Shepard av Hermes  

forts. följer

Konstantin och Nicaeakonsiliet

Det finns olika populära uppfattningar om hur mycket påverkan Konstantin hade  på kyrkans lära. Onekligen omvandlade han kyrkornas mötesplatser från enkla byggnader till arkitektonisk prakt genom påkostade kyrkor men hur var det med själva läran?

Konstantin anklagas för att ha bestämt över kyrkorådet i Nicaea år 325 och bestämt att Jesus var Gud och därmed direkt eller indirekt instiftade han Treenigheten.  Detta framhålls ofta av de som är emot den kristna kyrkans Gudsbild med sin dyrkan av Fadern, Sonen och Anden. Av den omfattande dokumentationen som finns vet vi att detta stämmer inte. 

Synsättet att Jesus var skapad av Fadern var inget nytt utan var länge ett föremål för kontroverser.  Kontroverserna  nådde en kulmen när berbern Arius  ( 256-336) en diakon i Alexandria och elev till Lukianos av Antiochia, bröt med sin biskop över läran om Jesus person.

Vid ett kyrkomöte i Alexandria år 321 samlades nästan 100 biskopar från Egyptien och Libyen och fördömde Arius lära. Han flydde till Palestina och blev vän med Eusebius av Nikomedia (senare biskop of Caesarea).   Eusebius hade bra kontakter med Konstantin och kejsaren beundrade honom. Arius kunde fortsätta att skriva och predika sin lära som spred sig. 

Striderna mellan de två sidorna i kyrkan störde friden i riket.  Eusebius av Nikomedia som höll med Arius hade vid denna tid förlorat inflytande över Konstantin och den spanska biskopen Hosius som agerade rådgivare till kejsaren. Konstantin ville ha ett enhetligt rike och skickade biskopen Hosius för att medla mellan Arius anhängare och motståndarna. Hosius presenterade ett brev från Konstantin med uppmuntran "Därför låt var och en av er, som visar hänsyn till andra, lyssna på en opartisk uppmaning av dina medtjänare." Men när sändebudet inte hade framgång utlyste Konstantin kyrkomötet i Nicaea för att en gång för alla avgöra frågan. Påbudet gick ut över hela riket och även till flera biskopar utanför riket. De kom till exempel också från Persien.  Till kyrkomötet i Nicaea år 325 samlades minst 200 biskopar de flesta från den östra delen av riket.  En arabisk skrift nämner 2000 närvarande men det kan syfta på diakoner, präster och följeslagare som betjänade biskoparna. Athanasios nämner specifikt 318. 

De var en samling biskopar där somliga bar ärr efter förföljelserna.  De samlades cirka  20 maj och diskuterade olika frågor tills Konstantin anlände den 14 juni.  Biskoparna var på plats i salen och Konstantin kläd och smyckad som en kejsare satte sig i en gyllene stol. Efter att biskoparna hade satt sig höll någon ett kort tal och därefter talade Konstantin och lät dem veta att han ville att religös fred skulle råda. Han presiderade över mötet som en hedersordförande och ledde vissa diskussioner. Han var okunnig om de djupare sakerna i tron och kunskaperna i grekiska fattades. Kejsaren hade traditionellt stort inflytande som Pontifex Maximus i den gamla religionen. Kanske ansåg han att det var hans plikt som kejsare att styra kyrkan i en liknande roll.  Men under de två månader som mötet hölls överlät Konstantin de djupa teologiska diskussionerna till de kyrkliga ledarna.  Arius kallades ofta för att försvara och förklara sina skrifter och läran inför de samlade. Hans åsikter diskuterades allvarligt och motstående argument övervägdes uppmärksamt.  Det gick hett till ibland.  

Biskopen Hosius och den unge diakonen Athanasios influerade formationen av den Nicaeanska bekännelsen 325 som lydde så här: 

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen (grek. ὁμοούσιος) som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom. Han led och på tredje dagen har uppstått, stigit upp till himmelen därifrån igenkommande  till att döma levande och döda. Och vi tror på den helige Ande. [Men de som säger: "Det fanns en tid när han inte var;" och "Han fanns inte förrän han skapades;" och "Han var gjord av ingenting" eller "Han är av en annan substans" eller "väsen" eller "Guds Son skapades" eller "föränderliga" eller "modifierbar'- de fördöms av den heliga katolska* och apostoliska kyrka.]

* katolska betyder universell 

Kampen fortsätter

Arius fördömdes i kyrkomötet av alla förutom två av biskoparna. Han landsförvisades till en stad på Balkan. Två av hans anhängare  fördrevs också och alla hans skrifter fördömdes och brändes. Konstantin skrev ett edikt att de som hade främjat eller hade skrifter med Arius lära skulle avrättas och skrifterna brännas. Det var främst biskop Alexander och hans diakon, senare biskop, Athanasios som förde talan mot meningsmotståndare med Ariusläran. Athanasios var så framgångsrik i sin diskussion och utfrågningarna av Arius att han imponerade stort och fortsatte även efter kyrkomötet. Kampen var inte över när det gällde denna lära. 

Med tiden mjuknade Konstantin, troligen på grund av påverkan från sin avlägsna släkting, biskopen Eusebios av Nikomedi. (se inlägg #15 )  Efter att Arius skrev om och modifierade de mest kritiserade partierna i sina skrifter samt gjorde  ett muntligt erkännande av Nicaeanska trosbekännelse, vilket var dock inte allvarligt menat,  fick han och hans anhängare återvända till sina hem.  Arius återupptogs i kyrkans gemenskap vid ett kyrkomöte i Jerusalem  336. 

Efter Konstantins död var en av sönerna, Constantius II välvilligt inställd till den ariska läran. Han gjorde arianismen till en dogm i rikets statsreligion på 340 talet. Men biskopen Alexander och hans efterträdare Athanasios vägrade ta Arius till nåder. Constantius II i sin livstid lyckades aldrig med att föra fram den ariska trosinriktningen till allmän acceptans . När båda av hans bröder och medregenter Constans och Konstantin II dog i krig utsåg han en släkting, Julianus  till regent i väst. 

Under sin korta regentid av två år försökte Julianus återinsätta de  gamla hedniska gudarna och den gamla religionen. Därav fick han den historiska titeln Julianus Apostata =avfälling. Han hade uppfostrats som kristen men kom i kontakt med antika filosofer och försökte återuppväcka Roms storhetstid igen. Han lät olika läroinriktningar som inte godkändes av den kristna kyrkan in i sin del av riket under anspelning av religiös tolerans. Hans strävan till förändring spretade åt olika håll.  Han ville till och med återuppbygga Jerusalems tempel. Det antas av historiker att detta var en väg att försvaga den kristna kyrkan som nu fick se flertalet av sina privilegier borttagna.   Den gamla religionen hade inte försvunnit helt i väst men Julianus sätt att försöka "återställa" den väckte protester även från hedningarna själva. Han ville ändra för mycket och formar det hedniska synsättet till en religion.

Kontroversens början

Under dess första 400 år bedrev den kristna kyrkan en kamp mot olika försök   att angripa den apostoliska läran angående Guds väsen eller sätt att förklara Gud  avvikande från skriften. Under de tidiga förföljelserna, och även under de relativt fridfulla tiderna emellan, ägnande sig inte kyrkan fullt åt att finslipa lärans detaljer och sätta dem på pränt. Ett mer brinnande ämne under den tiden var hur den skulle förhålla sig till de som avsagt sig sin tro under förföljelsen—skulle dessa förnekare, efter ånger, återinlemmas i kyrkan eller ej?

Bland den gnostiska trenden fördes diskussionerna och spekulationerna på grekiska.  Dess intellektuella centrum var i huvudsak Alexandria, Antiokia,  Egyptien och Syrien. Det teosofiska (gnostiska) systemet florerade mellan 60-200 e.Kr och tyckte inte om läran om Kristus som lärdes ut i kyrkan så de utvecklade egna läror.  Det fanns inte en enda övertygelseform och gnosticism var inte en religion. Detta vet akademiker idag på grund av Nag Hammadi-texterna.  Inom gnosticismens olika former ämnade de ändra den sanna läran i skriften. 

Sabellianism, uppkallad efter teologen Sabellius 200-talet, var den första stora antitrinitariska läran i kyrkan. Denna kallas också modalism och det namnet härstammar från det latinska ordet modi.  Den vidhöll att Gud var en och att han visar sig i tre olika uppenbarelsesätt: först som Fadern, sedan som Sonen och efter Pingst som Anden. Gud är en men har så att säga tre ansikten (Gr. propsa).  Det är en rationalisering och en förenkling av Guds person. Den motbevisas av bibeln:  Vem talade från himlen när Jesus döptes? Vem bad Jesus till i Getsemane?  

Som ett motdrag till modalism började  Lukianos av Antiochia lägga tonvikten på Guds "trehet" och att Fadern var överlägsen, skaparen av allt och Sonen var en varelse, något skapat och helt olik Fadern men förenad i viljan med honom. Arius var lärjunge hos Lukianos och utifrån dennes lära utvecklade han sitt synsätt på relationen mellan Fadern och Sonen och detta skulle slutligen leda fram till strid. Arius var inte upphovsmannen till läran men en utav dess mest lärda försvarare inom kyrkan. Arius lärde ut att Jesus var skapad av Gud: vilket i så fall skulle betyda att han var en varelse. Vi känner till detta synsätt i dess olika nyanser under namnet  "Arianism".   

Denna strid i kyrkan var över betydelsen av de grekiska orden som användes för att beskriva Jesus och hans relation till Fadern. Orden som hämtades från Platon och Aristoteles ordförråd krävde förklaringar och kyrkan hade ännu inte tagit sig tid till att förklara dem. De ord som stod i fokus var essens (Gr. ousia), substans (Gr. hypostasis), natur (Gr. physis)  och person (Gr. hyposopon). De gnostiska tendenserna anses av många teologer som ursprunget för Sabellianism och Arianism. Båda representerar en form av rationalism.

Irrlärorna Förr och Nu

Jesus är Guds Son i Nya testamentets evangelium. I motsats till vad somliga vill påstå betraktade kyrkan Jesus som Gud från första början, så som bland annat Clements 1 visar. Jesus sade att han var Guds Son och bland judarna uppfattades detta uttalande som hädelse¹. Johannes skrev att Jesus var det skapande (inte skapade!) Logos som i början var hos Gud och var Gud².  Paulus ansluter sig till Johannes verk i sitt brev till församlingen i Kolosse³ och i brevet till Filipperna finns det som kallas "Carmen Christi", en lovsång till Herren⁴.   Kyrkofadern Ignatius⁵ lämnar inget tvivel när han klart och tydligt i sitt verk skriver att det är så som kyrkan efter apostlarna uppfattade Jesus. 

Arius kätterska lära förnekar att Sonen är av samma essens, natur eller substans som Gud. Den förnekar att Han är samma substans som Fadern. Enligt läran är Sonen inte lik Fadern, jämställd med honom i dignitet och har heller inte existerat med honom i evighet. Han påstås inte vara inom gudomlighetens sfär. Logos, som Johannes skrev om, ansåg Arius vara ett attribut eller en egenskap (reson) som tillhörde den gudomliga naturen, inte en person avskild från Gud Fadern. Arius ansåg att Fadern var evig men att Sonen var en underlägsen gud som befann sig mellan den "Första Orsaken" ("First Cause") i Platons filosofi och de lägre varelserna. Denne skulle vara skapad utav ingenting men skapare av allt annat, fastän inte evig som Gud.

Enligt bibeln är det Gud som frälser och ingen annan. Problemet med Arius lära är att om Jesus är en skapad varelse så kan han inte frälsa. Det gör frälsning omöjligt. Det fanns biskopar som kom till första konciliet i Nicaea utan förutfattade meningar om Arius lära. När de hörde Arius försvara och förklara sin lära förstod de konsekvenserna av den och han fördömdes. 

Det finns likheter mellan Arius lära och det som lärs ut av det Antroposofiska sällskapet grundat av Rudolf Steiner och Jehovas vitten. Vittnena skiljer sig  bland annat i synen på Anden.  Arius trodde på den helige Ande som en person medan Vittnena tror på anden endast some en kraft.  Arius anhängare bad direkt till Jesus. Det gjorde också Jehovas vittnen under Russell och Rutherfords tid⁶ men inte idag. I sin tur tror Vittnena att Jesus kände Fadern fullt ut—det trodde inte Arius. Den anti-trinitariska unitariska rörelsen står för en liberal lära som går emot både Nicaeas och Arianismens trosuppfattningar.  

Modalism lever kvar idag med olika finjusteringar i "Oneness Pentecostals" som predikanten T. D. Jakes samt de kristna musik kompositörerna Phillips, Dean och Craig. Dessa döper endast i Jesus namn. Det är inte ovanligt idag att man i ett försök att ge en förenklad bild av Treenigheten använder exempel som vatten, is och ånga.  Detta är modalism och inte sann treenisk lära.

1 Matteusevangeliet 11:27, 26:63-66, Markusevangeliet 14:61-64,  Lukasevangeliet 22:66-71, Johanneesevangeliet 10:36, 19:7

2 Johannesevangeliet 1: 1-5

3 Kolosserbrevet  1:13-23 , 2:6-15 

4 Filipperbrevet 2:1-11,  

5 Se inlägg #6, #7, #8

 6 Mer om det här i detta inlägg.

Kejsarna Flavius

Efter att västra rikets kejsare, Julianus Apostatas, dog under ett fälttåg mot perserna i slutet av juni år 363 utsåg hans armé Jovianus, en militär, till hans efterträdare. Denne slöt snabbt fred med perserna och vände hem mot Rom men dog innan armén hunnit fram och efterträdes i sin tur av Flavius Valentinianus (kallad Valentinianus I) i början av år 364. Kort därefter utsåg Valentinianus sin bror Flavius Julius Valens till medkejsare med tanken att Valentinianus (tillsammans med sin nioårige son Flavius Gratianus) skulle styra över den västra delen av riket och Valens över den östra. 

Valentinianus var en hängiven kristen och beblandade sig inte i religiösa frågor om inte han var tvungen. Han gynnade både de kristna och hedningarna (däribland arianismen) i sin del av riket; där hans företrädare Julianus hade konfiskerat kyrkans rikedomar för att lämna över dem till de som skulle bygga hedniska tempel konfiskerade Valentinianus i sin tur dessa rikedomar för sig själv med motiveringen att han inte ville visa sig partisk. Han utsåg läkare för att ta hand om de fattiga och betalade dem för deras tjänster och har gått till historien som en "snäll" kejsare. 

Hans bror Valens var däremot inte av samma kaliber. Han var hedning när han utsågs till kejsare och kände inte till den kristna tron; tre år senare döptes han av den Ariska patriarken i Konstantinopel. Valens fick bekämpa flera fiender som hotade hans rike: goterna, perserna, hunnererna, och alanerna. Han förföljde dessutom de som höll läran om den treenige Gud och skickade vid ett tillfälle åttio av kyrkans högt ansedda män ut på havet i ett brinnande skepp för att dö. 

Hans grymheter mot hans fiender och kyrkan är väl dokumenterade; en munk ska ha profeterat om att Valens skulle "dö i lågorna" för sina gärningar och när Valens, som höll på att förbereda sig inför sitt fälttåg mot goterna, hörde talas om detta befallde han att munken skulle fängslas i väntan på straff efter Valens återkomst till Konstantinopel. Inte långt därefter förlorade Valens slaget vid Adrianopel och dog i en brand efter att ha gömt sig i en lada. 

Den siste kejsaren 

Gratianus, som hade härskat över den västra delen av romarriket efter sin far Valentinianus död, utsåg Theodosius I till att efterträdda Valens år 379. Theodosius skulle bli den siste kejsaren till att regera över hela det Romerska riket (efter Gratianus död) och ansågs värdig titeln "den Store". Han befäste i ediktet av Tessalonika år 380 den kristna nicienska tron som "katolik" ("universell") i Romarriket och fastställde den som statsreligion. Trots detta tolererade han ännu de medborgare som ägnade sig åt hedniskt bruk (dessa fanns till största delen ute på landsbygden) samtidigt som han motarbetade den arianska sidan av kristendomen och tvingade dess efterföljare att lämna sina kyrkor och ämbeten. 

Theodosius utvisade även anhängare till en Iransk "profet" som hette Mani. Manikeerna, som de var kända som, höll till läran om en kamp av ljus mot mörker (dualistisk kosmologi). Rörelsen ville liksom kristendomen ersätta de gamla gudarna i Romarriket. Theodosius landsförvisade likväl andra kättare och tog vidare till konkreta åtgärder när det gällde förstörelsen av den hedniska tillbedjan. Han lät släcka den "eviga" elden i Vestatemplet, avskaffade vestalernas tjänst, och förbjöd de hedniska ritualerna runt de Olympiska spelen.  

En minnesvärd incident i kyrkans historia som involverade Theodosius tog plats år 390 i dagens Grekland. Theodosius hade vid den tiden i sin tjänst gotiska soldater som betjänade Rom och en av den romerska arméns garnisoner var stationerad i Thessaloniki. Efter att en av stadens populära idrottsmännen blivit arresterad för våldtäktsförsök och den romerske befälhavaren vägrat släppa honom gjorde stadens invånare uppror. Befälet dödades tillsammans med flera andra kejserliga ämbetsmän och då Theodosius informerades om vad som hänt beordrade han i ett vredesutbrott goterna att döda alla som befann sig på stadens kapplöpningsbana. Soldaterna skulle döda skyldiga och oskyldiga utan hänsyn och totalt dödades ungefär 7000 medborgare i Thessaloniki i hämnd för tumulten. När biskop Ambrosius av Milano, som Theodosius under större delen av sin regeringstid varit nära vän med, fick höra talas om detta bannlyste han kejsaren. Theodosius fick göra offentlig botgöring i åtta månader innan Ambrosius åter igen lät honom beträda kyrkan eller motta nattvarden. 

Trons försvarare

I kulisserna för den ständiga maktkampen pågick det i kyrkan en strid för den sanna apostoliska läran. Konflikten eldades på genom politikens inblandning i kyrkans styrning, så som i stödet till den ariska falangen.

Den unge diakonen Athanasios, vars kunnande lyste under Nicaeakonsiliumet år 325, blev så småningom biskop av Alexandria. Under hela sin livstid ägnade han sig, tillsammans med de andra rättroende ledarna, åt kampen mot irrlärorna inom den kristna kyrkan. Det var ingen lätt uppgift att försvara den grundläggande Gudsbilden och det var ibland förenade med livsfara. Det mäktigaste motståndet bjöd Arius anhängare på. Betydelsen av att försvara läran om Gud som Treenig med allt vad det innebar kan inte underskattas. Utan Fadern som givare av Jesus som Gud och människa förenad hade mänskligheten ingen frälsning att se fram emot och ingen frälsare. Utan den helige Anden kunde inte frälsningens under för individen förmedlas. Detta är självaste evangeliets kärna.¹

Biskop Athanasios av Alexandria skulle under sin tjänstetid utstå mer än 17 år i exil under fyra olika kejsare.  Den första av dessa inträffade när han fördrevs från sitt ämbete efter att ha fördömts i Tyrkonsiliumet (First Synod of Tyre) år 335. Han fick återvända år 337 men 339 var det igen dags för flykt när Constantius II ersatte Athanasios med en arisk biskop. Han fick då en fristad i Rom. År 345 återfick han sitt biskopsämbete men tvingades till en tredje exil år 356. Denna varade tills 362 och under några få månader kunde Athanasios utöva sitt ämbete i Alexandria innan hans fjärde exil som varade lite under ett år från 362 till 363. Kejsar Julianus Apostatas (död 363) ville i sitt hat mot de kristna underminerar deras tro och använde olika knep för att nå detta mål, däribland att han uppmuntrade till strid inom kyrkan eftersom han visste att förföljelse inte hade någon påverkan men att osämja kunde försvaga. Efter endast två år som kejsare efterträddes han av Valens. Efter Anthanasios återkomst från sin fjärde exil i 363 dröjde det endast två år innan han fördrevs igen år 365. Denna femte och sista exil varade endast fyra månader eftersom kejsar Valens, fastän vänligt inställd till arianismen, fick ge efter för folkopinionen i Alexandria och återkalla Athanasios till biskopsstolen.  När Valens dog försvagades arianismens maktposition.

År 381 tillkallade kejsar Theodosius ett kyrkomöte  i Konstantinopel (idag känt som det Första konciliet i Konstantinopel) med syfte att diskutera arianismen och för att försvara den kristna treenighetsläran. 150 biskopar från öst närvarade, men inga från den västliga kristendomen. Än en gång var det Anthanasios, nu en gammal man, som stod i centrum. Till sin hjälp för sitt försvar av Nicaeabekännelsen hade han tre yngre teologer från området i dagens Turkiet. De kallas för de Kappadosiksa fäderna och bestod av Basileios den store, med sin bror Gregorios av Nyssa, och Gregorios av Nazianzos. Basileios anses vara den stora teologen av treenigheten. Hans skrifter studeras ännu idag och särskilt det han skrev om relationerna mellan Fadern, Sonen och Anden. Var och en av dessa män hade varit värda flera inlägg men det får räcka med detta i denna artikel.

1 Se inlägget här.