”Då sade han: ”Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd för att resa till Egypten, för jag ska där göra dig till ett stort folk. Jag ska själv följa med dig till Egypten och jag ska också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand ska sluta dina ögon.”“
1 Moseboken 46:3-4

Jakob måste ha ryst vid tanken på att lämna det land där hans far bodde och själv bosätta sig bland hedniska främlingar. Det var en ny omständighet, och sannolikt skulle den bli prövande: vem vågar bo utan oro bland en främmande monarks representanter? Men vägen var uppenbarligen utstakad för honom, och därför beslöt han sig för att gå. Detta är ofta de troendes ställning idag - de kallas till faror och frestelser som är helt oprövade: låt dem vid sådana tillfällen följa Jakobs exempel genom att ropa i bön till Gud och söka hans ledning; låt dem inte ta ett steg förrän de har väntat på Herren för hans välsignelse: då kommer de att ha Jakobs följeslagare som sin vän och hjälpare.

Hur välsignat är det inte att känna sig förvissad om att Herren är med oss på alla våra vägar och nedlåter sig till att gå ner med oss i våra förödmjukelser och bannlysningar! Även bortom havet strålar vår Faders kärlek som solen med sin styrka. Vi kan inte tveka att gå dit där Jehova lovar sin närvaro; till och med dödsskuggans dal blir ljus av denna försäkran. När de troende marscherar framåt i tro på sin Gud skall de få Jakobs löfte. De skall föras upp igen, vare sig det är från livets svårigheter eller från dödens kammare. Jakobs avkomlingar kom ut ur Egypten i sinom tid, och så skall alla de trogna gå oskadda genom livets vedermödor och dödens skräck. Låt oss använda Jakobs förtröstan.

"Frukta inte", är Herrens befallning och hans gudomliga uppmuntran till dem som på hans befallning ger sig ut på nya hav; den gudomliga närvaron och bevarandet förbjuder även en otroende fruktan. Utan vår Gud skulle vi vara rädda för att röra oss, men när han bjuder oss att göra det skulle det vara farligt att dröja. Läsare, gå framåt och frukta inte.

C.H. Spurgeon