Annons:
Etikettlivsfrågor
Läst 1430 ggr
setfree
2017-03-16 14:36

Personliga erfarenheter

Det vore intressant att höra mer om era personliga upplevelser.

Det är lite tryggare att skriva här istället för i Andlig utveckling.

Lilla Stjärna det vore intressant att läsa mer om din väg till tro. 🙂(om du orkar)

Annons:
Woodland
2017-03-16 16:16
#1

Ja, jag hoppas också att Lilla Stjärna delar med sig!

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Lilla Stjärna
2017-03-21 02:17
#2

🙂Jaså, tycker ni det? Jo, det tycker ju jag också, därför jag läser och skriver här. Hoppas att flera vill berätta!

Setfree, visst är det mycket tryggare och framförallt trevligare här inne för alla - kristna eller ej…

http://jesus.ifokus.se/discussions/5505a14cce12c43aca0103e4-de-goda-herdinnorna

…Nu var det inte för att jag kände mig otrygg, sårad eller det minsta skärrad som jag tackade för mig på Andlig utveckling. Jag blev väldigt väl förberedd på hur det skulle bli, så jag känner mig oerhört trygg överallt på så vis! Istället berodde det på att jag inte kan tänka mig att släppa till så mycket tid det skulle ta, att sitta och bemöta de kärleksfulla, rena och gudomliga människornas "tillrättavisningar". Jag har varit i deras trossystem själv en gång i tiden, så jag känner så väl igen mig.

Min boll råkade rulla in på ett annat andligt forum, utan att jag tänkte på det. Jag tyckte ju bara att du beskrev dina erfarenheter så bra. Kanske var det någon annan som puttade in bollen för mig där 🤔…😉…😎

Hur som helst, den bollen snurrar på så fint av sig själv därinne -utan att jag själv medverkar 😃 -eller hur? Synnerligen intressanta diskussioner den förde med sig. Den kanske till och med är gudomlig?  😐

Jag skriver lite i taget;

Lilla Stjärna
2017-03-21 03:04
#3

Jag växte upp som enda barnet, på en vidunderligt vacker plats. Långt ute på landet med en vacker trädgård, skogen och sjön inpå knuten. Vi hade några husdjur och det var dem och naturen som jag var så vansinnigt förtjust i! Det var långt mellan oss lekkamrater men det fixade sig med våra föräldrar som alltid såg till att vi träffades och fick leka. Det var många roliga lekar, både inne och ute.

Lika viktigt som det var för mig med lekkamrater, lika viktigt var det att jag fick mycket tid för mig själv (och djuren, både vilda och tama) , förresten -ännu viktigare. Jag var väldigt kontemplativ av mig redan som barn och ville ofta ströva omkring och bara få vara ifred med mina tankar och funderingar. Jag är likadan fortfarande! Jag funderade på existentiella frågor redan då, som ofta barn i nedre tonåren gör. Vad ska jag egentligen göra här? Var kommer jag ifrån, egentligen?  Jag tyckte att jag inte riktigt passade in. Osv. Jag har trott på en slags makalös "kraft" som har skapat mig och min vackra omgivning så långt tillbaka jag kommer ihåg. Jag gick där och tjatade  om svar på alla frågor. Lite senare började jag tro på att Gud och Jesus finns. (gick i "söndagsskola") Mina föräldrar troende.

Lilla Stjärna
2017-03-21 03:46
#4

En dag när jag var så gammal att jag fick gå själv utanför tomten, gick jag över en äng och plockade blommor. Då hände mig plötsligt en sak som skakade hela mitt väsen; det var som en stor virvel som kom över mig,  gjorde att allt runt omkring mig liksom försvann och gjorde mig yr. Någon började "prata" med mig, förklarade och visade mig saker. Det går nog inte att förklara detta mer än så, och jag har aldrig berättat för någon om det heller. Jag kommer inte att berätta för någon om vad jag fick veta heller, för jag blev till sist uppmanad att inte göra det. Det var sånt som jag  "inte alls skulle få veta redan då -egentligen"….

Detta gjorde mig så oerhört rädd, så när jag kom till sans igen, sprang jag hem och upp på mitt rum, drog täcket överhuvudet och darrade som ett asplöv. Efter ett litet tag somnade jag av ren utmattning. Det kändes som om jag hade fått reda på en hemlighet som jag inte borde fått veta om.

När jag vaknade var allt som vanligt igen. Jag hade förträngt det hela. Det var en alldeles för stark och djupt chockerande upplevelse för mig. Inte förrän något år efter min frälsning poppade minnet av detta upp igen, jag var då ca. 49 år. Då förstod jag att min Skapare var ute efter mig redan då!

Lilla Stjärna
2017-03-21 03:48
#5

Fråga gärna!

setfree
2017-03-21 15:31
#6

#5 Hur kom du på "avvägar"? Och vilka avvägar kom du in på.

Du har ju lite andra erfarenheter.

Annons:
Lilla Stjärna
2017-03-22 18:52
#7

När jag kom in i tonåren intresserade jag mig för sådant som kändes lite "förbjudet", t ex magi och tarot. Jag köpte en veckotidning som det fanns artikel om tarot med "Stora Arkanan"-kort i, vilka man kunde klippa ut och klistra upp på kartong. Likaså var jag tidigt intresserad av rymden, Universum, (Se mitt nick -från sången "Blinka Lilla Stjärna där…" ! ) och var nästan besatt av att få reda på om det fanns utomjordingar som kunde komma hit och visa sig. Jag stod ibland och "kallade" på dem när jag spanade upp mot stjärnhimmeln. De landade dock aldrig i skogsgläntan jag anvisade dem.

Dessa saker kom tillbaka till mig långt senare i livet.

Lilla Stjärna
2017-03-22 19:48
#8

#6

" Och vilka avvägar kom du in på. "

Ja du, många!! Det skulle vara betydligt enklare för mig att nämna de vägar jag inte vandrade på…… kan ta några framöver.

Hur som helst var det under min allra första meditation allt brakade löst. Jag hade känt mig dålig på ett närmast obeskrivbart vis ett par dagar. Det kändes ungefär som att jag höll på att gå sönder i bitar, inombords. Jag nämnde detta för en vän och blev då medbjuden till en gruppmeditation. Det skulle vara mycket avslappnande.

Jag lyckades verkligen slappna av under meditationen, jag kände mig faktiskt helt befriad från det dåliga måendet. Jag släppte taget fullständigt. Efter en stund började jag känna en konstig värme under fotsulorna, som glödande kol ungefär, fast det var lugnande och behagligt. Den spred sig vidare ända upp till bröstkorgen, där den blev riktigt brännande. Underligt var det men fantastiskt härligt också. När vi skulle "komma tillbaka" märkte jag att jag hade en våldsam hjärtklappning, men tänkte inte mer på det.

Efter meditationen satt vi och delade med oss av våra upplevelser. Hjärtklappningen nämnde jag inget om. När jag sedan vandrade hemåt kände jag mig yr och rejält vimmelkantig. Men, det som gjorde mig totalt livrädd var att jag såg ett vansinnigt starkt sken runt folk som jag mötte. Det var så starkt, så jag var rädd att mina ögon skulle brännas sönder. Som att titta rakt in i Solen. Jag hade också ett slags hårt tryck i pannan, som inte var av denna världen. Plus en massa bubblor i pannan, som kolsyra.  Likadant var det när jag kom hem. Jag vågade inte berätta för någon, jag trodde ju att jag hade blivit helt tokig.

Senare började jag forska om dessa fenomen och fann att det som inträffat var en våldsam "Kundalini-resning", samt att mitt "Tredje öga" stod på vid gavel -allt skedde alltså med buller & bång -minst sagt……… Men, det var sååå vansinnigt coolt 😎  !!

Jag hade egentligen tömt mitt medvetande och blivit som en öppen tratt för andra varelser att gå in och programmera om mig totalt! Men, det förstod jag ju inte förrän långt senare. Man är helt omedveten om denna omprogrammering, och tror snarare att man har blivit "upplyst".

Upp till toppen
Annons: