2016-07-13 08:27 #0 av: Woodland

Liknelsen #7 - Den gode samariten 

Lukas 10:25-37 

De som lyssnade på Jesus kom från många olika samhällsklasser. En dag fann sig en laglärd man (en expert på Mose lag och teolog) bland de som lyssnade. 1   I vanliga fall satt läraren och undervisade sina elever och den som ville ställa en fråga fick ställa sig upp som ett tecken på respekt. I några bibelöversättningar står det att denne laglärde man stod upp och ställde sin fråga. 

Mannen frågade "Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?" Jesus kände till mannens motiv med denna fråga, för han känner till alla sinnesmotiv, och svarade "Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?"  Därmed pekade Herren på den lag som mannen antogs vara sakkunnig i.  Den laglärde citerade då det tvåfaldiga största buden "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.2 

D. A. Carson talar i sin undervisning om en struktur i Jesu sätt att bemöta denne man. I början av berättelsen ställer den laglärde en fråga. Jesus ställer en motfråga. Mannen svarar och ställer ännu en fråga. Jesus berättar om den gode Samariten och efteråt ställer han en fråga till. Denna besvaras av den laglärde och först då svarar Jesus på hans inledande fråga. Detta bruk att svara en fråga med en fråga lever ännu idag kvar i den judiska kulturen. 

Detta var inte första gången som Jesus bemötte denna fråga. I Markusevangeliet 12:28-34 svarade han direkt utan motfrågor när en skriftlärd undrade vilket bud som var störst. Den man som ställde frågan i Markusevangeliet var troligen ärlig i sitt uppsåt och han fick ett rakt svar av Jesus. Det evangelisten Lukas visar i sin text är den laglärdes motiv; denne ville snärja Herren och därför bemötte Jesus honom annorlunda. Jesus svarade honom sarkastiskt och med glimten i ögat. Ungefär - Ok, gå och gör det. Mannen blev besvärad för han visste att ingen kunde leva upp till budet. Därmed satte Jesus dit honom med sitt motsvar. Ingen kan rättfärdiga sig själv inför Gud för att få (läs: tjäna sig till) evigt liv. Det finns rättfärdiggörelse genom Jesus och det finns självrättfärdigande där man pekar på sina egna gärningar och ställning.3   För att rädda ansiktet och få en utväg ställde den laglärde en fråga till  "Vem är då min nästa?". 

Jesus fortsatte med att berätta: "En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.  En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi.  På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi.”  

De olika samhällsklasserna och yrken hade var och en sitt sätt att klä sig på. Kläder var en identitetsmarkering i detta lilla land där det fanns så många olika språk. Kläder var också dyra. Rövarna tog sitt offers tillgångar och när de slet av honom kläderna gick det inte längre att identifiera honom. Dessutom misshandlades han och blev liggande som halvdöd på marken. Två medlemmar av de högre religiösa samhällsklasserna såg honom och gick förbi.   Offret var troligen oförmögen att ropa eller tala om vem han var eller på annat sätt påkalla hjälp. Han bara låg där. Männen som passerade förbi kanske var rädda för att själva bli rånade. De visste inte vem den skadade mannen var, vilken samhällsklass eller gruppering han tillhörde, men han var naken så de kunde se att han var omskuren. Jesus sade i berättelsen att rövarna slet av honom kläderna; det vill säga - han var naken! Detta var höjdpunkten av skam och förnedring enligt det judiska synsättet. Kan prästen och leviten ha tänkt att offret kanske förtjänade denna behandling? I alla detaljer och nyanser i berättelsen var Jesu motpart och de som hörde på väl införstådda. Motiven för dessa två resenärer att gå förbi avslöjades inte direkt. I prästens fall skulle han enligt lagen blivit tvungen att bege sig till Jerusalems tempel for att renas om han vidrört en död kropp.  Han kanske inte ville bli besvärad med att återvända. Var han kanske på väg hem? Hur som helst, prästen och leviten passerade båda den skadade mannen. 

En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.  Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.”

Det är lite svårt för oss att förstå kraften i exemplet som Jesus använder sig av här: Sedan kom en samarit.

Bakgrunden:   Det rådde en stark fiendskap mellan samariterna och judarna. Även Jesus erkände läget.4 Mellan år 722-721 före Kristus angrep det mäktiga Assyriska riket Israels tio nordliga stammar. De förde bort över 27 000 medlemmar från det övre samhällsskiktet och lämnade kvar de fattigaste judarna. Enligt lercylindrarna (Nimrod Prisms) förflyttade sedan Assyriernas kung Sargon II krigsfångar från Arabien till Israel för att bygga upp landet igen. Detta var en taktik att stämma uppror. Det blev med tiden blandäktenskap mellan ursprungsbefolkningen och utlänningarna. Enligt vissa är Samariterna en blandning av de ursprungliga fattiga judiska invånarna och de krigsfångar som Assyrierna hade fört in i landet. Enligt Samariterna själva är de ättlingar av Israels “tio förlorade stammar”,  från Efraims och Manasses stammar vilka överlevde förstörelsen under Assyrierna.  Dessa stammar anser/ansåg endast de första fem Moseböckerna som Guds ord. Resten av Gamla testamentet ratade de för där talades det mest om det södra riket med Kung David, med mera. De ansåg (anser) att Esra och de återvändande judarna från Babylonian lade till de andra böckerna.  När judarna återvände från den Babyloniska fångenskapen återuppbyggdes templet i Jerusalem. Samariterna ville vara med men fick inte offra där. Jerusalems tempel byggdes klart år 515 före Kristus. Arkeologiska fynd tyder på att Samariterna byggde sitt eget tempel på berget Gerissim ungefär 328 år före Kristus; senare, år 128 före Kristus, blev de judar som höll kvar drömmen av det södra riket starkare och förstörde templet. Detta utlöste välkända våldshandlingar som förgiftade relationerna även i Jesu och lärjungarnas tid.  Romerna kände till detta men endast Josefus har nertecknat händelserna. Judarna betraktade Samariterna som icke-rena, avfällingar, och beblandade med avgudadyrkare. Samariterna i sin tur ansåg att judarna var för aggressiva och alltid tryckte på för Kung Davids rike.  Det blev så att dessa två grupper inte talade med varandra och inte åt med varandra. Jesus använder ett oerhört stark och infekterat exempel för att göra sin poäng här.

Tillbaka till berättelsen: denne Samarit behandlade den stackars mannen och förde honom till ett värdshus och köpte där en sängplats på sin eget bekostnad (ungefär två dagslöner). Han lovade att betala värdshusvärden mer om det skulle behövas när han senare återvände från sin resa. Om inte samariten återvände och betalade skulle en eventuell framtida skuld orsaka att offret själv blev slav till värdshusvärden. Allt detta inbegrips i berättelsen. 

Den laglärde frågade "Vem är då min nästa?". “Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?” lydde Jesu motfråga.   

Den laglärde svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Han använde inte ordet "samariten" utan han sade “den”. Då sade Jesus till honom: "Gå du och gör som han." Men Jesu berättelse belyser att man bör vara en näste för den som kommer i ens väg. Nådens gensvar till behovet. 

Lukas fokus:

I kapitlet innan berättade Jesus att han skulle till Jerusalem för att dö. Fokuset på allt som sker i Lukasevangeliet efter 9:51 till kapitel 19 ligger på vägen till Jerusalem och korset. Detta är början av det som ibland kallas Lukas reseevangelium.  Medan alla förundrade sig över allt som han gjorde, sade han till sina lärjungar:  "Lyssna noga till det jag nu säger: Människosonen kommer att utlämnas i människors händer." Men de förstod inte vad han sade. Det var fördolt för dem, och de kunde inte fatta det. Och de vågade inte fråga honom om det han hade sagt. och i vers 51  “När tiden för hans bortgång var inne, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp.” 

Jesus skickar ut lärjungarna i Lukas 10 och när de upprymda över makten och kraften de utövade i Jesus namn kom tillbaka för att berätta det som skedde sade Jesus att de skulle glädje sig över att deras namn är skrivna i himlen.5  Vi ser inte långt därefter att Jesus berättar denna fantastiska liknelse. Jesus berättar den för att sätta upp sin tredje fråga. 

Men Lukas presenterar Jesus som det största exemplet på den gode Samariten: han räddar mannen från döden, han helar honom, betalar allt och garanterar att han inte är en slav. Enligt D.A. Carson är detta inte Jesu poäng när han berättar om Samariten men Lukas ser detta såsom Jesu livsgärning utvecklas i resten av evangeliet. 

Jesus förväntar sig att vi också gör som samariten. Som Petrus skrev: Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.6

1 (I Jerusalem fanns det nämligen ett råd bestående av 70-72 personer som var experter i Mose lag och hade en viss bestämmanderätt över invånare. Det var ett smidigt och taktiskt sätt för Romarna att tillåta de olika erövrade länderna att behålla vissa samhällsstrukturer, seder och bruk så länge de inte trotsade Roms auktoritet.) 

5 Moseboken 6:4-53 Moseboken 19:18

3  Lukasevangeliet 18:9

Johannesevangeliet 4:4-42  

Lukasevangeliet 10:17-20

1 Petrusbrevet 2:21