Övrigt

Att säga sanningen

2016-07-03 21:36 #0 av: Internettan

Jag har lite funderingar som jag inte kan släppa... Jag är en sådan person som gillar konfrontation, att utmana osv. Vet inte riktigt varför. Har svårt för "snällhet" där man lägger locket på eller går som katten kring het gröt.

Vad jag menar är då hur vi som kristna ska vara bland icke kristna. Själv har jag alltid upplevt det som viktigt att vi kristna står för sanningen och inte är rädda för att gå emot världens synsätt. Att liksom erbjuda ett alternativ, att vara tydlig med det. Att t ex säga att abort är fel och kritisera samhälle och rörelser som mer eller mindre "främjar" aborter. Inte minst för att rädda liv.

Jag menar inte att vi ska kritisera enskilda människor. Det tjänar ju inget till att försöka få människor att "göra rätt" om de ändå inte är kristna. Ingen blir ju frälst genom handlingar. Istället skulle vi ju bara driva bort människor från Gud om vi pekade finger mot folk och pratade om synd. Jag är helt för kärlek och förlåtelse i mötet med människor.

Samtidigt kan ju folk inte bli förlåtna av Gud om de inte längs vägen får veta vad som är fel och därmed kan be om förlåtelse. En del "gamla väckelsepredikanter" var ju väldigt tydliga med att predika om synden och syndernas förlåtelse så att folk kunde omvända sig. Det låg liksom en kraft i detta, vad jag förstår. Jesus har ju dött för våra synder, det är ju det evangeliet handlar om.

Inte att vi ska säga till folk vad de har gjort fel. Men att ändå i samhället vara en röst som visar vad som är fel, på något sätt. Så att folk själva får ta ställning. (?)

Jag har en liten diskussion med en person som är väldigt utgivande och kärleksfull mot människor. Han menar att vi inte är kallade att säga sanningen. Vi är kallade att försöka vara som Jesus: kärleksfulla. Han menar att det ibland också betyder att man säger sanningen men poängterar att FÖRST kommer kärlek.

Detta får mig att fundera och grubbla. Var går gränsen mellan att vara dömande och att säga sanningen? Jag kan ju se att om jag dömer ut abort så trampar jag automatiskt också de som gjort abort på tårna. Vill de komma till Gud när vi kristna är så "dömande"? (För det är så många uppfattar det, trots försök att vara ödmjuk...)

Samtidigt kan jag inte låta bli att höja rösten. Har alltid tänkt att det är viktigt att vi kristna inte går med på allt som "världen" hittar på och då trott att det samtidigt är viktigt att också tala om det för de "intet ont anande människorna som är fast i världens klor". Men nu undrar jag om vi kristna hellre ska vara tysta om allt som är fel och istället vara positiva och peka på en bättre väg. Alltså inte vara MOT (det onda) så mycket, utan istället vara FÖR (det goda). Jag menar - vi kristna vet ju att den här världens gud är djävulen och att världen är full av onda ting. Kanske man inte ska slösa energi på att peka ut allt dåligt utan istället kärleksfullt erbjuda vänskap och kärlek - och Jesus? (Eller att de ser Jesus genom oss snarare.) Och be till Gud när det gäller det onda? Fast mer i tysthet? Och bara när något kommer på tal svara med vad vi tror om t ex abort eller homosexualitet? Och själva naturligtvis avstå från det som är fel, men i tysthet så länge ingen frågar?

Jag vill fortfarande tro att det är viktigt att säga sanningen i olika sammanhang. Men nu vet jag inte längre... Hjälp mig att reda ut detta!

Jag funderar lite över vad som står i Bibeln. Jesus var ju tuff mot fariséerna - men det kan kanske liknas vid att vi inom kyrkan tillrättavisar varandra? Mot andra människor - syndare - var han barmhärtig och förlät synder. Men han sa också "gå och synda inte mer". Han välte bord i templet när de bedrev handel, men det kanske gällde judar och inte hedningar? I breven i NT är det mycket tillrättavisning - men det är ju åter inom kyrkan.

Finns det bibelställen som handlar om hur vi ska vara mot icke troende? Jag vet att vi ska vara ljus i världen, där folk ska se hur kärleksfulla vi är mot varandra. Och det styrker ju idén om att inte vara "sanningssägande"?

Anmäl
2016-07-04 00:03 #1 av: Woodland

Det mest kärleksfulla vi kan göra för människor är att berätta om Jesus (Sanningen) och det innebär att de får veta vem han är, varför han kom, varför vi alla behöver honom och vad det innebär för individen om de inte försonas med Gud genom honom. Detta är evangeliet. Och det gäller oss alla. 

Kan man bete sig kärleksfullt mot folk som inte är försonade med Gud om man inte talar om synd? Knappast. Jesus talade om synd. Han kom till judarna och var kategorisk och väldigt kritisk och kärv (som John MacArthur skrev här). När Jesus gick på jorden betjänade han nästan uteslutande sitt folk, judarna, och inte de som var utanför förbundet.

Samtidigt går det inte att tala om människans behov av Jesus utan att den man talar med kan känna sig träffad. Om vi såg någon blind gå rakt mot en ravin och hade möjlighet att varna den personen hade vi naturligtvis gjort det.  Det närmare Gud man lever desto mer känslig är man för Guds tillrättavisning.  Där Guds ande är i farten så föds en förkrosselse och han arbetar oftast genom det predikade ordet.   

Ibland måste man tala om för folk vad de har gjort för fel. Oftast vet de (vi) det själva eftersom deras (vårt) samvete fördömer dem (oss). Ibland är det bättre om vi tiger men det är olika från fall till fall. Det är svårt att ge en heltäckande formel - "så här skall man göra i alla lägen."

Ja, i Nya testamentet tillrättavisades de troende men samtidig var de troende för att de första kristna predikade om synd, rättfärdighet och nåd för de hedningar som stod utanför Israels löften. Någon fick tala om för dem att de hade syndat och behövde försonas med Gud. 

Finns det bibelställen som handlar om hur vi ska vara mot icke troende? Jag vet att vi ska vara ljus i världen, där folk ska se hur kärleksfulla vi är mot varandra. Och det styrker ju idén om att inte vara "sanningssägande"?

När det gäller diskussionen du har med den "utgivande" personen kan han ha en taktik eller väg som  är bra för honom.  Det betyder inte att det blir det sättet som Herren använder dig på. Man kan inte räkna med att människor älskar budskapet. Tvärtom. Trossyskon dör vartenda dag därför att de står för sanningen. Vi människor har lite svårt att hålla balansen. Hedningarna i antiken kände igen den kristna kärleken men den gick hand i hand med predikan och förkunnelsen. Det var både och.

Paulus sade det väldigt rakt på sak i 2 Timotheosbrevet 4 inför sin egen död:

1 Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: 2 predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. 3 Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. 4 De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. 5 Men var du sund och förnuftig i allt, bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst.

Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? (Romarbrevet 11:34) Herren har lagt ut vägen för sin kyrka och det är genom ordet. Vi måste följa hans föreskrifter. Vi leder inte honom. Hoppas att detta hjälper dig. 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2016-07-04 00:49 #2 av: Internettan

Ja, tack för svaret. Det hjälper!

Särskilt det här:

När det gäller diskussionen du har med den "utgivande" personen kan han ha en taktik eller väg som  är bra för honom.  Det betyder inte att det blir det sättet som Herren använder dig på. 

Jag har själv tänkt så, att vi har ju fått olika gåvor och är kallade till olika tjänst. Så hans syn på "att vara kristen" passar ganska bra när han möter utsatta människor. Där handlar det om människor i nöd som kanske inte i första hand bör bemötas med sanningar om synd. Medan andra kan behöva höra just det för att kunna omvända sig. Eller nåt..

Det var mycket du skrev som är till hjälp och som bekräftar att jag inte har varit helt fel ute. Samtidigt vet jag med mig att jag kanske ibland säger sanningar som inte är nödvändiga. (Typ kommenterar sådant jag tycker är fel på sociala medier. Jag kan tänka mig att jag framstår som en sån där dömande och/eller inskränkt kristen  och att folk inte direkt vill komma närmare Gud när jag är sån.)

Fast jag VILL säga sånt. Känns som att jag bara måste. :) Jag får väl brottas lite med mig själv och kanske tänka till lite innan jag skriver det som dyker upp inom mig.

Anmäl
2016-07-04 13:58 #3 av: [loveisall]

Ja att säga sanningen eller verka dömande, tycker jag också kan vara väldigt svårt. Men jag brukar försöka att inte vara dömande. Skulle jag vara det, så brukar jag granska mig själv och ge mig själv ett pekfinger, eftersom jag själv syndat massor på olika sätt.   

Gud vill ge förlåtelse till alla som söker honom om man ångrar sig och inser att det man gjort  är fel.  

T ex i fråga om abort så har jag själv varit tvungen att ta abort. Det var fara för mitt liv och jag hade inte tro nog att förtrösta på Herren att allt skulle gå bra. Dessutom fick jag reda på att jag varit gravid när jag skiljde mig från min man . Jag ångrar det så klart på flera sätt;  1) Det är fel att döda liv som Gud ger som gåva  2) Jag är ledsen att jag hade sådan lite tro och förtröstan på Gud då.  Det kan vara nog svårt att förlåta sig själv.

Jag tror inte människan kan döma någon annan, allt är i slutändan mellan Gud/Jesus och människan. Huvudsaken att man söker Gud och frälsningen och ber om förlåtelse.

Ha en fin dag Blomma

Anmäl
2016-07-04 17:14 #4 av: Woodland

Ett inlägg  från 2014 om att döma och hyckleri. 

Johannes 12:47-49  Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom. Ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen.  Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen.  Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och tala. 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2016-07-29 19:33 #5 av: Internettan

Jag håller helt med dig loveisall. 

Själv är jag mer inställd på att "döma" samhället och säga sanningen om det vi håller på med. Att väcka folk på nåt sätt. Men jag vet inte...

#4: Hmmm... Det bibelstället talar mer för att man ska vara tydlig med vad Jesus/Bibeln säger men inte säga vad man själv tycker? Utan hellre tiga och be till Gud om det onda?

Anmäl
2016-07-29 22:59 #6 av: NiklasTyreso

Vi har yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet så var och en har rätt att säga vad den tror är sannt, men behöver acceptera att andra tror sanningen är på ett annat sätt.

Jag gillar bra diskussion med goda argument och utan personangrepp, men har märkt att när jag utan personangrepp använder argument tar ibland motparten det ändå som personangrepp, särskilt när motparten tror utan att ha argument för sin sak. Då brukar jag få nedvärderande ord om mig, istället för spännande motargument.

Människor orkar inte med för många omvärderingar.

Anmäl
2016-07-29 23:51 #7 av: Woodland

# 5

Hmmm... Det bibelstället talar mer för att man ska vara tydlig med vad Jesus/Bibeln säger men inte säga vad man själv tycker? Utan hellre tiga och be till Gud om det onda?

Naturligtvis kan man säga vad man själv tycker men mitt eget tyckande är inte bindande på en annan människas samvete. Ibland bör vi tiga och be och i andra sammanhang bör vi tala och be. Det är olika från fall till fall. 

Gud använder människors personlighetsegenskaper i sitt rike. Vissa är mer rättfram än andra. Det finns olika råd i bibelordet. Ta till exempel Jesu ord i Matteus 5:37 Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde. Där beordrar han ett rakt svar. Sedan skriver Paulus i Kolosserbrevet 4:6 Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en. Vi lär oss och blir ledda av Herren och har säkert olika begåvningar när det gäller detta. Sedan verkar det såsom uppriktighet är en viktig sak: Ordspråksboken 27:6 - Vännens slag givas i trofasthet, men ovännens kyssar till överflöd. 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2016-07-29 23:52 #8 av: Woodland

# 6

Ja, tack och lov har vi frihet. Det finns inte mycket man kan göra för att få en annan att ändra sin tro. När det gäller de kristna är det Gud själv som arbetar utifrån hans vilja och använder de troende som han vill.

Din upplevelse är inte ovanlig. Många håller en ståndpunkt helt baserat på känslor. Finner de att det inte är lätt att komma med ett motargument kan de ta det som ett personangrepp. Det kräver arbete för att verkligen förstå det man tror och att sätta sig in i motpartens tankesätt. 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2016-08-01 02:27 #9 av: Melvin011

Jesus säger att man ska älska sin fiende (Matt 5:38-48) och den som dömer andra kommer själv bli dömd efter samma måttstock. (Matt 7:1 - 5) Vi ska inte döma andra människor utan föregå med gott exempel och hjälpa de i behov.
"Det finns bara en lagstiftare och domare, han som kan rädda och förgöra. Men vem är du som dömer din nästa?" (Jakob 4:12)
Jag tycker man ska vara modig i sin tro och förmedla den till de som vill lyssna. Jesus säger till lärjungarna att de skickas ut som får bland vargar och var därför listiga som ormar men oskyldiga som duvor. (Matt 10:16) Jag tolkar det som att förmedla tro till andra är en balansgång mellan att inte vara överlägsen utan ödmjuka men heller inte för snäll utan listig så att man inte utnyttjas.

Anmäl
2016-08-26 08:48 #10 av: [Rulander]

Det viktiga är att peka på att vi alla behöver Jesus för att få förlåtelse för våra synder. Ordet synd förekommer väldigt sparsamt numera. Om vi förmedlar en Jesus som bara är kärlek så förstår jag att många tycker att de klarar sig bra med mänsklig kärlek, och att de har ett bra liv ändå.

Många tycker det är befriande när jag erkänner mina felsteg som synd, och att jag inte anser mig vara "god" i egen kraft.  Synd är synd och ska benämnas vid sitt rätta namn. När människor ser en faktisk förvandling hos andra som ett resultat av frälsning är det ett starkt vittnesbörd. Det är verkligen befriande när vi erkänner våra svagheter och ber om ursäkt på ett ärligt och uppriktigt sätt. När jag erkänner mitt behov av att få mina synder förlåtna inför icke troende börjar de fundera på om det inte gäller dem själva också.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.