2016-03-03 09:16 #0 av: Woodland

eller - när är lidande Guds vilja?

Jesu lidande

Då vi firar Påskhögtiden kommer vi särskilt ihåg att Jesus led på korset för att försona Gud och människan. De troende lever i denna andliga verklighet varje dag.   Som det står i artikeln Vad endast Jesus kunde åstadkomma var hans lidande unikt. En viktig faktor är att Jesu lidande under passionstiden och vårt lidande i livet inte är detsamma. Att känna till vad skillnaden innebär är viktigt. Det finns både andliga och praktiska konsekvenser för oss. 

Jesus är det yppersta exemplet av ödmjukhet. Graderingen av  ödmjukheten är baserad på hans ursprung, vad han lämnade och vad han tillät sig utstå. Hans utgångspunkt var annorlunda än vår. Om man läser Jesu uttalande under hans jordiska vandring drog han sig inte alls för att kritisera och tillrättavisa  i skarpaste ordalag. Han var ingen mes såsom många vill föreställa honom. Han är Lejonet av Juda även då många har försökt dra ut klorna och huggtänderna på honom. Denna förvanskning av hans person har också lett till omänskliga krav på hans efterföljare. 

Ett missförstånd är att Jesus tolererade vilken behandling som helst. Jesus drog sig inte för att försvara sig när han var i världen och presenterade sig för judarna. Han drog sig undan när han blev hotad av arga åhörare. Det står att han gick rakt igenom ett hotande mobb. Och när ett hot hängde över hans liv som skulle innebära fara utanför tidsplanen för försoningen stannade han utom räckhåll för sina fiender.  

Men strax inför sin död  ändrades hans beteende. Han hade en uppgift och det krävde en ändring av taktik.  Det gammaltestamentliga citatet från Jesaja 53:7 beskriver det så här: lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, 
så öppnade han inte sin mun.  Under de förhör som han genomled  svarade han en okunnig hedning som Pilatus och erkände sig som Guds unika Son inför prästerna. Och den absolut övervägande vittnesbörden i skriften är att han led utan att klaga. Vi kan ta del av hans sista ord innan han dog här. Han hade inga anklagelser eller förebråelser för sina banemän. 

Den troendes inställning

När det gäller hur mycket illa behandling en kristen skall tåla finns många föreställningar. De skiljer sig från kultur till kultur eller mellan de olika kyrkorna och samfunden. Det har ibland lett till att kristna har trott att de måste lida (som Jesus ) och tåla vad som helst från de som behandlar dem illa. Men så är inte fallet.  

Ett viktigt element för att bedöma våra omständigheter och handlande måste grunda sig på faktumet att den kristne inte kan lida för sin synds försoning. Dennes synd är redan försonad genom Jesu död och uppståndelse. Att försöka blidka Gud genom självpålagt lidande är ett tecken på självrättfärdighet och andlig stolthet. Vi kan inte lägga till någonting till det som Jesus har gjort för oss. Vi lever utifrån den position att vi är rättfärdiga inför Gud. Allt annat är en förolämpning inför Herren. Detta redogörs här i inlägg #2

 Vissa sekter, rörelsers bibeltolkningar och religiösa traditioner har förvanskat den kristnes rätta ställning inför Gud.  Vi blir inte heligare för att vi lider under omständigheter när det finns en utväg.  Disciplin är en del av vår fostran tills dess att vi formas till desamma karaktärsegenskaper som Herren gav prov på, men inget piskande eller spöstraff gör oss mer rättfärdiga inför Herren.  Asketism, ett hårt tyglande av kroppen, och andra påhittade teorier är inte godkända av skriften. Ett felaktig synsätt på lidande kan också innebär att man stannar i en ohälsosam relation och utstår muntlig och fysisk misshandel. Det är bra att ha skillnaden klar för sig när vi råkar ut för saker i livet

Vi fostras av Herren och ibland kan vi genomgå prövningar. Den som genomgår sådana vet att utvägen är stängd tills Herren öppnar den. Tänk på Job. Han var rättfärdig i Guds ögon men testades oerhört hårt. Job visste inte att Satan var inblandad. Han hade ingen aning om vad Herren höll på med. Det fick han inte förståelse för förrän vid slutet. 

Vårt eget lidande i livet och vår inställning till det påverkar inte bara oss själva utan också de vi kommer i kontakt med och har ansvar för. Vi har varje rätt inför Gud att dra klara gränser när folk skadar oss eller vill skada oss. Vi har rätt att avvisa ohälsosam behandling. Vi har rätt att avsluta ett förhållande om den är till stor skada för oss. Vi har rätt att uppsöka läkare och ta medicin. Vi har rätt att ta del av hjälpen som finns för mentalt och känslomässigt lidande. Vi har rätt att inför Gud ta hjälp av lagliga auktoriteter för att få ett slut eller avhjälpa onda gärningar mot oss själva. Vi har också rätt att försvara oss när vi angrips. Och i fall där vi ansvarar för andra (som till exempel barn) är det inte bara en rättighet utan en plikt.