Annons:
Etikettkyrkan
Läst 1084 ggr
GemTwist
11/6/15, 11:33 PM

Mitt första år som troende

Hej, nu har det gått ett år om inte lite mer sedan jag insåg att Gud fanns på riktigt. Och här är jag ett år senare och är ännu mer övertygad än någonsin.

Mitt år som kristen.

Allt började med min första konfirmations läsning och en handskakning. Egentligen började allt långt innan dess. Men detta var det avgörande. En handskakning. En handskakning av prästen som skulle berätta för oss alla om vem Jesus och Gud var och är. Det är sällan en människa får så stort intresse av mig så snabbt, men han lyckades med det genom sitt sätt att skaka hand. Det var något ärligt i den något tryggt och glatt.

Jag kommer väl ihåg min första eller så var det andra läsning. Den handlade om meningen med livet. Jag får för mig att det är andra, för ledarna presenterade sig inte den gången.

Prästen gick igenom vad alla religioner stod för, vad de sa var meningen med livet. Och jag som börjat bli smått deprimerad över livet och att det var utan meningen började lyssna på riktigt. Och när han väl kom till kristendomens så sa han: Meningen med livet är att älskas och att älska.

Jag vet inte varför. Men den dagen drog jag till åminnelse alla gånger jag sagt eller tänkt rakt ut ingenting: Gud om du nu finns, gör det här, eller visa mig det här eller låt mig hinna dit. Jag kommer mest ihåg när enormt många tåg ställdes in då jag skulle hem och det var meningen att jag skulle varit på ett kalas hos en kille jag var förtjust i. Jag sa till Gud: Om du finns se till så att jag kommer hem så att jag hinner att besöka honom. Efter fem minuter kom det. Tåget som skulle på ett helt annat håll bytte helt plötsligt sträcka så att jag kunde komma hem. Tyvärr hade kalaset redan slutat vid den tiden (när jag tänkte så) så jag träffade honom inte den dagen, men jag gjorde det dagen efter. 

Varje gång jag satte ett ultimatum hände det något som gjorde att det blev som jag sagt. Och varje gång sa jag till Gud: Om du visar mig detta kommer jag tro på dig. Men varje gång ljög jag. Jag blev inte övertygad.

Slutet av den läsningen sa vår präst: Vad har ni att förlora? Om ni öppnar upp er för Gud och han finns har ni vunnit allt. Och om ni gör det men han inte finns har ni inte förlorat någonting.

Så jag testade. Lilla jag som alltid var stängd prövade att öppna mig. Och på direkten fylldes jag av det jag känt i handskakningen från första dagen.

Det var då jag började tro på riktigt. Om man kan kalla det så.

Självklart tvivlade jag enormt, jag hade utstått enorma saker i mitt liv redan och vågade knappt lite p å någon, och alla som var inom en och en halv meters avstånd, särskilt killar, gjorde mig rädd och ville få mig att bara fly där ifrån.

På mitt första läger satt vi i ett stort rum, vi hade fått ge anonyma frågor som ledarna svarade på, och vi fick svar. Helt plötsligt var det ett svar som fick någonting i mig att röras upp. Något jag försökt dölja väldigt länge. Och det första jag gör är att "stänga" mina dörrar.

Jag har bilder av mitt jag, och det finns massor av rum i mitt huvud. Och för att någon ska få tillträde till mitt riktiga jag har jag "dörrar" som jag kan öppna och stänga.

Till min förfäran hörde jag ljud i mitt huvud. Någon som nästan ropade mitt namn och någon som bultade på dörrarna. Jag visste inte vad jag skulle göra. För jag kunde inte öppna mina dörrar igen. Men jag visste att de fanns där utanför. 

Som tur var så kunde jag fortfarande be och prata med Gud. 

Och jag bad och bad om samma sak om och om igen. Jag tackade honom också då och då. Tack vare att jag helt plötsligt fått intresse för en volontär från ett annat land som var min ledare började jag besöka en kristen ungdomsgård typ. Där lärde jag känna många av mina ledare. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud: Sara mig! Ja eller Nej! Kan jag få honom!?

Och helt plötsligt nästan ryter det till i mitt huvud ett skarpt NEJ! nästan så att jag blev skrämd. Självklart höll jag hoppet uppe och fortsatte be och be. Och jag bad fortfarande om detta ett halvår senare. Volontären har åkt hem till sitt land nu och vi är vänner. Och jag är glad att det inte blev något mellan oss faktiskt. Och jag är glad att Gud svarade mig så skarpt när han insåg att jag inte fattade hans vinkar.

Jag fick mina stunder då jag tvivlade enormt, då jag undrade om jag hade rätt tro ens. För vem vet? Muslimerna var kanske de som hade rätt. Jag drogs mellan dessa två ofta. Men mina sökningar fick mig att hitta ingen som gått från kristen till muslim, men massvis som gått från muslim till kristen. Så jag stannade.

Jag har fått spel på Gud, gråtit flera timmar i sträck medans jag skriker på honom tyst för mig själv. Alltid har det funnits någon där för mig. Då jag skrikit inom mig att jag hatar Gud och allt med honom kommer alltid tanken upp: Hatar du verkligen dessa människor också? Och jag ångrar mig alltid.

På min ledar utbildning bröt jag ihop, något hade liksom träffat mig som den gången på mitt första läger. Men den här gången lät jag det hända.

När jag väl sansat mig gick jag fram till prästen (för en annan församling som jag aldrig träffat innan) som smorde min panna och bad för mig. Och han bad om precis det jag precis gråtit för. Han träffade allting inom mig. Han såg Gud på mer ställen än vad jag gör. Han hörde honom i sången, något som jag aldrig skulle tänkt på. Mitt under hans bön började jag gråta. Han sa: Gud, jag ser att du rör vid hennes sår och att det gör ont just nu men de kommer läka. Och jag bara grät. Och plötsligt kom en låt: Du vet väll om att du är värdefull. Och han brast ut i att han var tacksam över Gud, och han tackade honom för att han svarade oss genom musiken. Jag vet inte om han verkligen svarade genom musiken. Men jag vet att han rörde mina sår. För de har läkt, precis som han sa.

På senare dagar har jag haft mina vredes utbrott. Där jag skrikit inom mig att Gud inte finns. Jag är bara fylld av vrede och ser bara negativt. Men så fort det tanken tänks är det som en del inom mig pratar med mig och säger: Kolla. Ser du inte hur vackert det är. Ljug inte för dig själv. Du vet att du har fel när du säger så. Och av någon anledning så lugnar rösten ner mig och jag ser allt, inte bara allt negativt som vreden gett mig.

Jag tror på Gud och på Jesus. Och under detta året har folk ifrågasatt min åsikt enormt ofta, men när jag inte hade någon åsikt alls så sa de inget. Folk har börjat snacka om tro i min närhet bara för att de vet att jag är troende. De säger ofta att allt är ren rappakalja och påhittade historier. Jag tror inte själv på allting bokstavligt i bibeln. Jag tror inte att varenda ord är sagt ur Guds mun. Men jag tror på det som står där i. Jag bildar mig min egen uppfattning, och folk kritiserar mig väldigt ofta. Men varför ska jag inte få tro vad jag vill?

Under det här året har jag lärt mig enormt mycket. Jag har börjat lära känna mig själv, struntat i vad andra tycker om mig och är bara mig själv. Jag har börjat förlåta, jag har insett saker som jag varit blind för innan. Mitt liv har fått en trygghet på ett vis jag inte kan beskriva. en känsla av att jag är inte ensam i världen. För jag  vet att hur många som än ifrågasätter mig och dumförklarar mig eller kallar mig massa saker själva är blinda. Blinda på ett sätt så att de  inte kan acceptera att andra tycker och tror annorlunda. Jag accepterar deras tro och ifrågasätter inte deras val, och om jag gör de blir det kalabalik. Varför ska det då vara rätt att ifråga sätta mig?

Men till sist vill jag tacka er här, för när jag kommit med frågor har jag fått svar. Kanske inte alltid de svaren jag önskat mig och jag lärt mig se saker på nya sätt. Så tack för ett fantastiskt år!

Annons:
Woodland
11/7/15, 11:05 AM
#1

Vilket år du har haft! Det är underbart att läsa om hur Gud arbetar i ditt liv.   🤗    Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag   - Filipperbrevet 1:6

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

OlgaMaria
11/7/15, 1:00 PM
#2

Underbart att läsa! Det är verkligen inte lätt alltid men när man läser din text så är det också så tydligt att Gud varit med dig och hjälpt dig om och om igen. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

[selmahenrysson]
11/26/15, 9:20 PM
#3

Så härligt att höra din historia <3

Upp till toppen
Annons: