Kyrkan

Paulus omsorg om Judarna

2015-03-03 10:16 #0 av: Woodland

Jag tänker spinna vidare på veckans Spurgeons betraktelse och slänga ut några tankar angående Paulus.  Theresia citerade stycket från Romarbrevet i ett inlägg och det fick mig att fundera....

Paulus  berättar i 2 Korintheirbrevet 12 om en händelse:     Jag måste berömma mig, om än till ingen nytta, och jag kommer då till syner och uppenbarelser från Herren. 2 Jag vet om en man i Kristus som för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himlen - om han var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet det. - 3 Jag vet att den mannen - om han var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet det - 4 att han blev uppryckt till paradiset och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala. 5 Av den mannen vill jag berömma mig, men av mig själv vill jag inte berömma mig utom av min svaghet.

Denna upplevelse  tros av de flesta bibeltolkare ha skett såsom det berättas i Apostlagärningarna 14: 19    Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. 20 Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.

Paulus hade fått inblick in i vad som väntade de som tror. Han visste vad himlen betyder.  Fastän han visste detta skrev han:  Romarbrevet 9:1    Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, 2 ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. 3 Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning.

Jag lägger märke till att -

1. Han tar Gud själv som vittne att han talar sanning. Han, om någon, visste vad en lögn under ed  betydde. 

2. Han vidhåller att hans samvete i den helige Ande bekräftar detta inom honom.  Detta är ytterst allvarligt med tanke på hans tjänst och kunskap. Han förstod fullt ut vad det skulle innebära att häda den helige Ande genom att dra in Herren som "vittne" till en lögn. Jesus sade att denna hädelse var den enda oförlåtliga synden1.

3. Med det sagt påstår han att han går med stor sorg och ständig ångest över sitt folks tillstånd ( de som inte vill omvända sig till Kristus.) 

4. Utifrån  erfarenheter, kunskap och sin position som apostel var han villig att själv gå förlorad om det skulle leda till deras räddning. 

Jag tar inte Paulus ord som ett talesätt eller bara en emfas i sitt uttryck på grund av 1 och 2.  Med tanke på vad Spurgeon skrev så bör vi kunna "tränga oss"  fram till en sådan hängivenhet. Är det möjligt? Eller har du några andra tankar runt detta?

1 Matteus 12:31-32 Därför säger jag er: All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.  Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2015-03-03 10:43 #1 av: [Juel70]

Jag har inte riktigt läst det sista i Spurgeon-artikeln. Men intressant att få läsa! Paulus var en väldigt fascinerande människa!  Tänk att han från att förfölja, tillfångata och mörda kristna blev helt och hållet omvänd av Gud och till att bli den mest hängivna apostel och jesu följare. Vi har mycket att lära utav Paulus. Har tänkt att studera honom närmare någon dag.  Ja, han fascinerar verkligen, vilket enormt arbete han utförde på Jesu tid.

Anmäl
2015-03-03 10:45 #2 av: [Juel70]

Apropå ta Gud som vittne, det har vi all rätt att göra eller hur? Eftersom sanningens ande lever i oss genom Jesus. Men som sagt man ska vara försiktig med det också, så att man inte gör Gud till en lögnare. Tack, det var intressanta tankar och fakta.

Anmäl
2015-03-03 11:02 #3 av: OlgaMaria

Jag vet inte om jag går för långt från ämnet, eller dina tankar, men... Paulus beskriver ju hur judarnas rikedom kom hedningarna till del, och hur detta skulle väcka judarnas avund, och till slut deras frälsning. På något sätt finns det en samverkan oss människor emellan, där Gud kan använda den enes öde, om det så är välsignelse eller förbannelse, till att rädda någon annan.

Jag tror att Paulus kände sig oerhört ödmjuk inför den välsignelse han fått uppleva, speciellt mot bakgrund av hur han förföljt de kristna. Han önskade nog innerligt att han skulle kunna ge vidare av sin välsignelse, vad det än skulle kosta, och han gick också igenom tortyr, fängelse och martyrdöd. Men så skriver han ju också i Rom 11:13-14 Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt, i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem.

Det är som att han vill göra rätt för sig, för den välsignelse han fått, och hoppas kunna rädda några judar genom sitt arbete bland hedningarna. Och han var sannerligen flitig och överlåten sitt uppdrag.


Ja, jag tror att hängivenhet kommer automatiskt då vi "tränger oss" närmre Gud och in i ett heligare liv. Sen kanske vår hängivenhet ser olika ut utifrån de erfarenheter vi själva har. Gud använder de plågor och välsignelser vi själva drabbats av för att välsigna andra.


Detta är inte i närheten av att önska sig själv förlorad för någon annans skull, men när jag var 22 längtade jag oerhört mycket efter en man, och hade gjort det mycket länge. Jag ville helt enkelt gifta mig, få barn och ha en familj från väldigt tidig ålder. Jag försökte också verkligen, men det blev inget bra med någon av de killar jag träffade. Men min bästa vän skulle fylla 25 det året och längtade lika mycket som jag. Jag insåg att det vore mer "rätt" om hon fick träffa sin man före mig. Så jag bestämde mig för att lägga ner all strävan efter att hitta någon och så sa jag på fullaste allvar till Gud - Gud, ge min vän en man för livet, och det måste ske före jag träffar min man. Låt henne komma först, jag ska inte ha någon man förrän hon hittat sin. Det var ett oerhört offer för mig att be på det sättet. Jag insåg att jag var tvungen att stå för mina ord, om det så skulle innebära att jag fick leva ensam hela livet. Men jag bad ju också med desto större hängivenhet, inte bara då utan under tiden som följde. Men inte för min skull, utan för min väns skull. Jag satte henne verkligen före mig själv. Jag har för mig att det tog två månader, sen träffade hon sin man, efter ytterligare någon månad träffade jag min. Trodde inte det skulle gå så fort. Haha! Två jättefina män som är överlåtna till Gud. I sommar har vi båda varit gifta i 8 år. :-) Bara en liten anekdot, men jag tror det är naturligt i livet med Gud att sätta andra före oss själva - hur kan man annars leva som missionär, som du har gjort Woodland? :-) 

Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Fil 2:3

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-03-03 11:10 #4 av: OlgaMaria

Det blir många olika tankar som går både hit och dit nu :)

men, vi lägger ju också kanske in olika innebörd i vad Paulus säger här. Tidigare när jag läste dessa verser så tänkte jag "hur kan man önska sig själv helvetet, till vilket pris kan man önska sig att vara för evigt skild från Gud"?

Men nu tänker jag att Paulus ser hur judarnas, av Gud, förhärdade hjärtan uträttar något - låter välsignelsen komma till hedningarna. Och han tänker att om han själv kunde ha ett förhärdat hjärta, om det kunde rädda judarna, så skulle han vilja det. Därför att han tänker att:

Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.
 Rom 11:32

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-03-03 13:26 #5 av: white lady

Göran försöker sig på att reda ut Paulus omsorg.

https://www.youtube.com/watch?v=auo0cHHZgBw

Anmäl
2015-03-03 18:02 #6 av: Woodland

# 5
Mycket bra! Tack!

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.