2014-09-06 13:05 #0 av: [vallmos]

Längre trodde jag att Guds kärlek handlade om att man skulle få någonting, men sakteligen lärde jag mig att se att jag redan fått allting jag behöver för att kunna leva i enhet med Gud och ge det Gud gett mig att ge vidare till andra.

Jag har inga ambitioner att bli någon eller någonting, jag strävar inte efter personliga framgångar eller suktar efter ett "lyckat liv".  Motgångarna har varit många och hårda och jag gav till slut upp mitt liv som jag såg det och fick ett nytt. Idag vill jag ingenting hellre än göra det jag gör, när helst och var helst jag än befinner mig med andra människor. 

Idag dras jag till människor med trasiga liv och själar, inte för att jag känner mig själv så eller behöver identifiera mig med dom utan för att kunna finnas till och vänta in och se om dom behöver någonting.  I början påverkade deras känsloliv mig ganska starkt, men med tiden lärde jag mig att inte ta någonting personligt och det är inte heller förrän då man är mogen att finnas till oavsett vad, när man redan hör och sett allt, genomlevt och förstått det mesta av vad som kan ske här i livet.

Tron gror, växer och mognar. 

Det är en naturlig process som inte går att skynda. Jag har tyvärr sett många som är villiga att hjälpa utan att ens ha funnit fröet själva först. Det är mycket som kan gå fel. Utan den kan man inte göra Guds vilja då Guds ord inte ens har nått en.

Det man också får lära sig är att man inte i längden ens ser sin vilja, som en vilja att göra gott eller som ett kall, utan en helt naturlig del av ens liv om det var menat att vara så. Dom flesta gör inte vad dem gör från hjärtat, utan för att fullfylla den bild dom har av sig själva och hur dom vill vara. Det är en av dom sorgligaste sakerna jag skådat. Må Gud räta till deras vägar, den är snårig och krokig tills dom finner den.