Livsfrågor

jag mår inge bra

2014-05-16 20:06 #0 av: Tanjis

Jag vill tro på gud och har trott på god fram tills jag var ca 15 år. Tonåren var väldigttuff för mig och jag kunde inte se att det fanns någon gud som älskade mig. När jag valde att gå min egna väg började jag må mycket bättre, jag fick massa vänner vilket jag inte riktigt hade haft förr, de kristna "vännerna" jag hade var allt för bra och duktiga för att vara med en sån som mig kändes det som. När jag var 19 år blev jag ihop med en kille som förstörde min självkänsla totalt och jag kämpar än i dag med min självkänsla, de ord han sa till mig sitter fast än i dag efter 9 år, men detär jag som säger dom om mig sj och trycker ner mig sj. Jag är jätte känslog, lätt retlig, tar åt mig allt personligt, jag är extremt självkritisk i nästan allt jag gör, jag tycker inte att jag är bra på nått, jag har glidit ifrån alla mina vänner då dom vad jag tror har tyckt att jag är jobbig för att jag är som jag är, tar åt mig, blir ledsen och så vidare, så dom vänner jag fick som okristen var inga riktiga vänner heller i det långa loppet.
Jag vill hitta tillbaka till gud och känna att han hjälper mig bära allt som är tungt ochför att tar extremt mycket energi. Jag kan dock fortfarande inte se någon gudomlig kärlek någonstanns och har extremt svårt att tro, men om jag ser tillbaka på mitt liv så var det nog trotts allt lättare med gud i mitt liv än utan. Hur hittade ni till gud?

Anmäl
2014-05-16 20:27 #1 av: Challa86

Nu är ju jag ingen expert på ämnet, men för mig låter det som att du söker Gud av helt fel orsak/anledning. 
För mig låter det som att du behöver ta detta med en samtalskontakt - kurator, samtalsterapeut, psykolog eller något liknande för att komma till botten med din dåliga självkänsla så att du kan börja tycka om dig själv igen. 
Självklart kan jag ha fel, men att exempelvis bli kristen eller frälst handlar ju inte om att man ska bli mirakulöst helad. Idag mår du skit och imorgon får du spa uppe i sjunde himlen. Det handlar om att ta emot Jesus och att ha tro på honom - att han är Guds son, dog på korset för din skull och allt det där. 

För att svara på din fråga så var jag uppvuxen i ett kristet hem. Jag tyckte dock kristendomen var rena rama skiten. Man var liksom tvungen att samla poäng genom att tävla om hur länge, mycket och ofta man bad - skulle få så många som möjligt i ens omgivning att vända om och ta emot Jesus, så att man själv inte skulle hamna i helvetet när man dog. Allt handlade om att samla poäng.
Som rebellisk tonåring förlorade jag min tro/valde jag att bli Atheist för att det var lättare för mig att acceptera att livet tog slut när vi dog. 
Mitt bland all kaos - tonårshormoner, existensiella frågor, depression, ångest och allt kändes det som att jag helt plötsligt fick kraft att orka leva och jag tog emot Jesus och blev frälst "på riktigt". Jag kan inte säga hur det hände, men jag tror mycket berodde på min familj och att de aldrig slutade be för mig. 
Jag har blivit hjälpt med mina problem på de mest underliga sätten och jag är övertygad om att Gud har ett finger med i spelet Glad

challameow.wordpress.com 

Anmäl
2014-05-16 21:38 #2 av: [Juel70]

TS- Jag tror Gud "jobbar" bakom kulisserna mer än du anar, men psykiskt helande kan ta tid. Om man skulle förändras i ett nafs, så skulle man inte känna igen sig själv och få ångest för att allt gick så fort och inte känner igen sig själv.  Jag ber att du ska få frid och glädje inom dig. 

#1 Härligt att läsa din historia. BlommaJag hade också en period då jag tappade fotfästet helt, men Gud ledde mig tillbaka. 

Anmäl
2014-05-16 21:45 #3 av: -Aida-

Du låter som en ömtålig person som har lätt att ta åt sig och inte haft de lätt i livet, jag håller med #1 i att du behöver prata med någon som en kurator som faktiskt kan hjälpa dig att lösa dina problem och hjälpa dig jobba på själv känslan.
Har du provat gå till kyrkan? Jag har alltid tyckt att kyrkor är fyllda av en gudomlig kraft.

Och för att svara på din fråga, jag bad till gud efter att en kompis berättade om honom när jag var liten, fast jag inte fick några böner uppfyllda så fortsatte jag att be tills en dag ett par andra på skolgården ville sätta mig på gungbrädan på grund av min lätta vikt, jag bad till gud om skydd och satte mig på den, sen med ett gigantiskt tryck på andra sidan slungades jag upp i luften och landade med näsan rakt på isen på marken, helt oskadd var jag och kände heller ingen smärta, var inte beredd på att jag skulle få en flygtur, fick höra mycket efter de hur jag skulle brutit näsbenet och chockerade även lärare.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.