Annons:
Etikettkyrkan
Läst 1513 ggr
Internettan
1/4/13, 10:13 PM

Kristet liv, församlingsliv och krav

Nu har jag frågor igen. Inte bibelfrågor (egentligen) utan mer privata sociala frågor. Vill kanske också skriva av mig lite. (Ursäkta att det blir långt, som vanligt.)

Jag är med i en liten församling. (Missionskyrkan) Är med i cellgrupp, är hjälpledare i Alphakurs, hjälper till att dela ut nattvard och läser nån text ibland. Allt detta är väl okej men jag känner mig på sätt och vis alltid utanför.

Jag har alltid varit en "ensamvarg" med lite social fobi och med ett väldigt litet behov av att träffa folk på min fritid. Jag jobbar och sen är det mer än tillräckligt. Upplever det som kravfyllt att behöva umgås och det bästa jag vet är att vara bara hemma och få göra vad jag vill (läsa, läsa och läsa helst..).

Jag går halv-ofta på gudstjänst, absolut inte alltid. Då och då vill jag verkligen gå men ofta känns det som ett krav som tar tid från min ledighet. Tycker ibland att det bara är en massa stela ritualer. Jag gillar heller inte fika efteråt eftersom alla först står och pratar med varandra och jag vet inte var jag ska ta vägen för ingen annan går och tar fika och sätter sig (då är det folk inte bara från min församling utan också från andra samhällen som vi "samarbetar med". Bor i ett litet samhälle som tillhör en liten kommun.) Fastän alla är jättesnälla osv känner jag mig utanför och vet inte vad jag ska prata om med såna jag bara känner ytligt (när de väl sätter sig vid fikabordet). Jag är själv ursprungligen från en storstad och tycker det är lite jobbigt att tillhöra en församling där alla växt upp på orten och där alla känner alla.

Nu ska vi ha julfest och jag vill helst inte gå. Vet att jag drar mig undan men jag vill verkligen inte gå. Alla ska bidra med att laga mat osv men eftersom jag inte tänkte gå åtog jag mig ingenting (och skämdes för det). Nu har ett par ringt och frågat om jag ska komma osv. Så nu känns det jättejobbigt. Känner att jag måste gå, på nåt sätt.

Jag gillar våra cellgrupper ganska mycket eftersom där är det bara vår egen lilla församling (ca 10 st aktiva) och jag känner alla mer väl. Har svårt för att be högt dock (gör aldrig det) och det gör att jag känner mig dum för det. Så det är inte riktigt bra där heller. För be gör vi ju en hel del. Jag ber tyst förstås men har svårt att be tillsammans med andra, kan inte koncentrera mig och det känns onaturligt och som om jag inte menar det jag ber om. (Ber hemma och det har jag inga problem med.)

Vi har gått kurs om andens gåvor och det är meningen att vi ska syssla med det som ingår i våra gåvor. Där känner jag också krav. Har extremt dålig självkänsla och dåligt självförtroende och tycker det mesta är jobbigt. Vill inte baka och laga mat, vill inte "stå där framme", vill inte planera och ha ansvar mm mm. Mina gåvor är typ "självvald fattigdom" och "givmildhet" och tro. Vet inte ens om det stämmer men det var vad jag kom fram till genom testerna. Vad gör man med de gåvorna konkret liksom?

Jag dras till människor som har det jobbigt och som kanske inte är de mest "populära" i samhället. Jag skulle på sätt och vis vilja hjälpa människor. Men eftersom jag inte vågar så går det ju inte… Och i vårt lilla samhälle finns det inga hemlösa precis… Kanske flyktingar i och för sig. Men jag blir rädd bara jag tänker på det. Skulle inte vilja dra igång något men är mer typen som skulle kunna hjälpa till. Vara en bifigur och vara viktig "vid sidan om". (Det skulle jag kunna klara av.)

Vi går också "naturlig församlingsutveckling" vilket är roligt men när det kommer till kritan så känner jag att jag inte kan bidra med någonting. Jag vågar inte och jag känner att om jag ska vara en del i församlingen så måste jag bidra för det gör alla andra. (Kanske en person inte bidrar så mycket för hon har en diagnos och alla vet att hon inte orkar. Men vad ska jag skylla på?)

Alla är snälla och ingen ställer krav på mig. Men jag känner så själv. Och pastorn försöker utmana mig ibland vilket alltid handlar om sånt som jag upplever som otroligt jobbigt. Fattar inte var han får såna idéer ifrån. Kul att nån tror på mig men "faller liksom ner" när jag måste tacka nej. Och jag känner mig så dum och så onyttig när jag inte klarar någonting. Han har väl en vision och alla vill att församlingen ska växa. Men med såna som jag kommer det ju inte hända någonting.

Måste man vara med i en församling? Vad krävs för att man ska vara kristen egentligen? Måste man vara effektiv och verka i en massa gåvor? Måste man vara social och ha gemenskap hela tiden? Jag tänker ibland att jag skulle vilja flytta tillbaka till min stor-stad och gå med i en stoooor församling där jag kan vara mer anonym och vara med på mina egna villkor. Samtidigt vill jag ju göra saker för Gud men så länge jag känner att jag bara har min mänskliga kraft (som verkligen inte räcker till) så går det bara inte. Jag har sagt till min församling att jag tycker det är jobbigt när det är mycket folk och har lite sociala problem så de vet det, Men jag känner inte att jag kan prata om det djupare än så. De är bra att prata med så det är inte de det är fel på utan det är jag som är så låst att jag bara känner mig dum och skäms. Orkar inte liksom.

Det som jag verkligen gillar är när vi har någon föreläsare på besök och vi får lära oss något och vi har gemenskap kring något särskilt. Då trivs jag och känner delaktighet. Skulle vilja ha bibelstudium och skulle vilja att det fanns någon tydlig ledare som kunde lära ut på ett "starkt sätt". (Som de där som man hittar i megakyrkorna som pekar med hela handen och som "vet" vad Gud vill. På gott och ont. :) De är så "medelsvensson-aktiga" i min kyrka att när man ska diskutera bibeln är det ingen som riktigt vet hur olika saker ska tolkas utan det blir sådär "trevligt" diskuterande bara.

Jag känner mig ledsen och vill inte klaga på församlingsmedlemmarna. De är de snällaste och goaste som finns. Det är jag som har problem och jag vet inte vad och hur jag ska göra. Passar inte in och både vill och vill inte vara med i en församling.

Till frågorna:

Måste man vara med i en församling för att vara kristen? Är man inte med i Kristi kropp bara genom att vara en kristen? Och kan man inte bara vara kristen ute bland vanliga människor i vardagen och gå sporadiskt till kyrkan (olika kyrkor?) som man själv vill? Det känns lite som att kyrkan är ett företag (med ekonomiansvarig, ordförande, en massa möten - en mass jobb kort och gott) och att alla tjänster ska besättas. Var är det enkla?

"Every point of view is a view from a point."

Annons:
Woodland
1/5/13, 8:49 AM
#1

Gud gör inga misstag, du är säkert där du bör vara. Han för ofta sina barn in i obekväma omständigheter och uppdrag, dock så finns där alltid ett syfte för detta. Satan och vårt kött vill få oss att fly men Gud tillåter inte detta.
Du vill vara för dig själv - Han för dig ut bland andra. Du känner dig utanför för att du inte har vuxit upp med de flesta i församlingen men samtidig kommer du till dem som ett oskrivet blad.  (De vet inte mer om ditt förflutna än vad du vill berätta.) Jämför din situation med de som har känt varandra sedan barnsben. De kan alla varandras fel och brister. Flört)

Den Heliga Anden behöver inga textböcker (förutom sitt ord) för att leda dig fram. Bry dig alltså inte så mycket om kurser i Andens gåvor, Han kommer leda dig ändå.  Församlingsmedlemmarna accepterar dig säkert precis som du är.  
Att ta tid och lyssna på andra och låta dem pratar ut med dig som också lyssnar på dem är en stor tjänst i dagens läge. Samtidigt kan du hjälpa till genom att vara med i bibeldiskussionerna.  Det är vanligt att folk "känner" vad bibelordet bör säga utan att ta hänsyn till sammanhanget osv. Tänk vad mycket du har lärt dig på några år som du kan dela med dig av!  Församlingslivet är att ge och ta.

1.  Måste man vara med i en församling för att vara kristen? Svar: Nej, men inom en församling finns skydd och stöd. Dessutom är det en Gudsbefallning att vi skall vara med de troende.

2.  Är man inte med i Kristi kropp bara genom att vara en kristen? Svar: Ja.

3.  Och kan man inte bara vara kristen ute bland vanliga människor i vardagen och gå sporadiskt till kyrkan (olika kyrkor?) som man själv vill? Svar: Helst bör man vara med i en församling, därför att en församling fungerar som en fristad och ett stöd för våra vittnesbörd och vårt arbete i vardagen.  Vi har religionsfrihet och den är dyrbar. 

4.  Det känns lite som att kyrkan är ett företag (med ekonomiansvarig, ordförande, en massa möten - en mass jobb kort och gott) och att alla tjänster ska besättas. Svar: Kyrkan är en levande organism och ett gemenskap med ansvar. Allt skall ske enligt lagen och vara i riktig ordning för att det är trohet till Guds uppdrag.  Det skall vara ordning och reda med pengar och skötsel av församlingens byggnader.  Byggnaderna har ofta byggts med offermedel av generationer som har gått före.  Deras insatts innebar ofta stor umbäranden för dem.  Alla uppgifter är till för att på bästa sätt sköta församlingen.  "Min" församling är inte så stor heller men som en välsmord maskin när det gäller det praktiska.
5.  Var är det enkla? Svar:  För det mesta är det mitt framför oss. Glad Var med och var dig själv. Bara var. Förstår du inte hur stor glädje du skänker dem när du visar dig på möten och när du hjälper till?  Gör det du gör för Jesus och i kärlek till trosyskonen. Jesus dog för dem och Han älskar dem. Oavsett hur du värderar dig själv - de behöver dig och du behöver dem. När du känner dig obekväm i ett litet sällskap och vill fly in i storstadsförsamlingens anonymitet - kom ihåg att du redan är en utomordentlig tillgång där du är! Du är en unik människa som bär med dig helt unika insikter, livserfarenheter och kunskap som du kan tillföra, var inte rädd för att vara dig själv - kom ihåg att detta är din fristad.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Internettan
1/5/13, 10:51 AM
#2

Men när jag inte känner så som du beskriver blir det väldiga krav utifrån som jag upplever. Det känns som att jag ska göra det här för andras skull och för att så gör man som kristen. För att jag måste.

Jag mår så dåligt över det här. Det är mycket möjligt att det inte alls handlar om vad jag tycker om församlingslivet utan att det bara handlar om hur jag mår inuti. När jag mår lite sämre så tenderar det att påverka hur jag tänker om saker och ting. Och det är då jag tycker att delar av församlingslivet är helt fel för mig. När jag mår bättre så känner jag faktiskt en hel del glädje i det hela och har inte alls så ont av det jag annars avskyr.

Jag mår lite dåligt just nu ska jag erkänna och i och med julfesten så känner jag en sån press att allt jobbigt bara väller fram. Vill helst dra täcket över huvudet och gömma mig. Får väl lugna ner mig och vänta på att jag ska må bättre igen. Men samtidigt är vi ju alla olika och ibland känns det som att man måste vara på ett visst sätt för att vara kristen. Gammal kultur och gamla vanor. Jag är ju inte "sån".

Tack för ditt långa svar i alla fall. Jag tror ändå du har rätt. Skönt med nån som lyssnar. :)

"Every point of view is a view from a point."

OlgaMaria
1/5/13, 2:56 PM
#3

Kan det vara så att du känt dig avvikande hela livet och att det sätt som du är på inte är det önskvärda? Vi har ju alla våra styrkor och svagheter.. ibland har vi svagheter som gör det mer svårt i det sociala och då kan vi känna oss väldigt dåliga. Men du är du, du har styrkor, du har något unikt att komma med och du behövs! Du behöver nog ta till dig att det är helt okej att vara precis så som du är, att du inte måste bete dig som alla andra. Vi är olika, och det är okej - även i kyrkan. Bara för att vi är kristna måste vi inte vara på ett visst sätt. Du är du och du duger. :) Försök tänka när den där pressen kommer att du ska vara si och så, nej, det är okej att jag är som jag är, jag måste inte det och det, jag kan bara vara.

Om julfesten känns för jobbig så strunta i det. Eller tänk att du kan testa och att det inte kan bli ett misslyckande, att du får komma precis som du är och att det är okej. När det är fika osv vid mötena kanske du kan gå och sätta dig och bara vänta på att någon ska komma? Det kanske kan vara jobbigt men det är väl bara dina egna tankar om dig själv som är jobbiga? Försök tänka att du är okej och att det är okej att bara vara och vänta och se vad som händer runtomkring dig.

Det är ju pressen som är det jobbiga. Du kanske är "annorlunda" och har upplevt att det varit mindre bra hela livet men precis som du säkert tycker att andra ska få komma till kyrkan och vara som de är, utan att känna sig konstiga eller pressade, så ska du få komma till kyrkan och kunna slappna av. Det kanske inte är helt lätt i praktiken alltid men jag tror att man kan komma långt med nya tankar. Tänk goda tankar om dig själv… precis som du skulle göra om det skulle komma någon annan person som känner som dig till kyrkan. =)

Och jag tror dessutom att det blir lättare och lättare om du kommer regelbundet till kyrkan. Då kommer du lära känna folk bättre och bättre och känna dig tryggare. Allt måste inte bli bäst på en gång, men bara att du kommer dit, kanske stannar en stund på fika, gör att det blir mindre och mindre laddat.

Sen måste man inte hitta allt man söker i sin församling. Man kan ju faktiskt komplettera församlingslivet med böcker, Internet, Jesus i Fokus osv. Det är ju bara bra. :)

Kram!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

OlgaMaria
1/5/13, 3:20 PM
#4

Tänker på det du skrev om andliga gåvor. Det är en stor sak att ge gåvor i rätt tid… (och man behöver inte arbeta så socialt för att göra det ;-) .. Min man har denna gåva mer än jag men han inspirerar mig i givmildhet. Förra våren gav vi en större summa pengar till någon. Gud hade inspirerat oss att spara för detta ett år innan. När vi väl gav pengarna var det verkligen så rätt i tiden. (Jag vill inte berätta alla detaljer kring detta men de som fick pengarna är inte kristna men de sa att det var som ett mirakel att det kom just då).

Här får du ett boktips om en man som nog hade precis samma andliga gåvor som de du nämnde. Boken är fantastiskt inspirerande och en av de böcker som verkligen gjort intryck och borrat sig in i mig fast det var ganska många år sen jag läste den nu. Det handlar om en man som ägnade sitt liv för att bygga barnhem under en mycket fattig tid i England på 1800-talet.

http://www.amazon.co.uk/The-Autobiography-George-Muller/dp/0883681595/ref=sr_1_3?ie=UTF8&qid=1357395305&sr=8-3

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Internettan
1/5/13, 8:38 PM
#5

Tack Theresia för dina uppmuntrande ord. Det känns tröstande mitt i alltihop att du förstår.

Jag är inte en avvikande udda person men jag blir lätt besvärad tillsammans med personer jag inte är helt trygg med, vilket märks. Och då tycker jag att jag tappar ansiktet plus att jag märker (ibland) att de också blir besvärade. Om jag får folk att känna sig obekväma så är det så hemskt och det om något är det värsta jag vet. Vem som helst trivs bättre i en udda avvikande persons närhet än i en självmedveten hämmad persons närhet. Ingen vill känns sig besvärad.

Med vissa personer känns det bara minimalt eller inte alls medan det med andra personer känns omöjligt att vara obesvärad. Och det går inte över trots att jag "tagit tjuren vid hornen" och studerat och jobbat och träffat folk i alla år. I hela mitt liv har det varit så och varje gång det händer känner jag mig misslyckad. Oavsett hur mycket jag träffar folk och hur bra det går i perioder så kan jag "rasa" och vara jätteosäker plötsligt ändå.

Att göra bort sig är inte hemskt, men att göra bort sig och visa att man blir osäker och skäms för det - det är hemskt för det får även andra att bli besvärade. Man blottar hela sitt inre och visar all sin svaghet. Det är oerhört skrämmande för mig. Jag vill inte att det ska vara så på den plats som ska vara en fristad (kyrkan) och när jag inte ens kan slappna av helt och hållet där så känns det ibland som att jag vill ge upp och inte vara med längre.

Det är olika beroende på hur jag mår också. Det går väldigt upp och ner. Problemet är att när det blir dåligt så förstör det så mycket. Jag är hellre hemma "när jag känner mig jobbig" och får behålla min värdighet på nåt sätt. Då kan jag glatt delta när jag mår bra och känna mig som alla andra. Om folk får se hur jobbig jag är när jag är jobbig så är det liksom förstört för alltid. Vetskapen om att folk vet hur jag är - och har märkt det "first hand" så att säga - så blir det aldrig detsamma igen. De vet och jag vet att de vet och jag känner mig som nån som inte duger. Sen blir det alltid lite "konstigt" när jag är ensam med nån som jag känner mig besvärad med. Det får inte bli tyst utan vi måste hitta nåt samtalsämne… Usch!

Nu blir det lite överdrivet för det är inte så att det alltid blir pinsamt och när det blir det så är det inte sååå farligt. Oftast lite småpinsamt i vissa situationer men långt ifrån alltid. Men jag har med mig tidigare misslyckanden i "bagaget" vilket gör att det blir lite uppförstorat i mina egna ögon. Och mina farhågor framkallar ju situationerna så det blir en ond cirkel.

Grunden i församlingen är liksom gemenskap och när jag har problem med just gemenskapen/relationerna så känns det så stort och förödande på nåt sätt. Och därför ifrågasätter jag hela församlingslivet som jag gör. Allt blir jobbigt när hela grunden skakar.

Jag brukar tänka att jag duger som jag är. Men jag tror inte alltid på det. :) Men jag överlämnar ofta problemet till Jesus och det är ändå en stor hjälp. Det gör att jag kan slappna av och "köra på" och tänka att "det får bli som det blir". På det viset klarar jag av mitt liv trots allt. Men det är inte roligt och ibland väljer jag att fly och att stanna hemma i lugn och ro.

Jag ska kolla in boken du tipsar om.

Ursäkta mina långa inlägg. Jag har inte förmågan att korta ner, tror jag.

"Every point of view is a view from a point."

OlgaMaria
1/5/13, 9:43 PM
#6

#5 :-) Du är så härlig Internettan! Ingen fara med långa inlägg. Ursäkta, nu kommer det kanske ett kort, för jag skriver från telefonen :) Jag vill att du ska känna att jag förstår dig för det tror jag att jag gör, båda att det kan kännas väldigt jobbigt i vissa lägen men att du så klart inte är alldeles avvikande. Du är i alla fall fin och bra! Jag kom att tänka på hur det var för ett år sen för mig. Då hade jag typ kastat mig in i en graviditet i tro om att Gud skulle hjälpa mig i min svaga hjärthälsa. Då hade jag fått indicier på att Gud var med mig och hade hjälpt mig där i början, men jag var oerhört nervös för alla vårdkontakter jag hade framför mig då. Jag var rädd att bli ifrågasatt och vad jag skulle säga, när jag ju fortfarande mådde så dåligt. Men till slut fick jag någon slags frid som gick ut på att jag inte behövde veta vad jag skulle säga, att jag inte behövde vara drivande åt något särskilt håll i samtalen. Min uppgift var bara att infinna mig på avtalade tider och att svara på de frågor som ställdes. Resten fick jag lämna till Gud. Det var så befriande och då började jag känna mig buren istället för att det var jag som skulle prestera. Så skönt! Vet inte om det kan hjälpa dig på något sätt… Överlämna resultaten åt Gud. Det senaste året har förresten mina hjärtvärden varit rekordlåga (bra) flera gånger om. Nu sist blev jag riktigt chockad över hur låga de var. Jag fattar ingenting samtidigt som jag kanske fattar precis. :) Gud är god! Blev kanske inte så kort ändå :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
Internettan
1/5/13, 10:46 PM
#7

#6:

Jo, det hjälper mig mycket det du skriver. Det är precis så jag måste tänka, det är det enda sättet. Att överlämna resultaten åt Gud.

Vad roligt att höra att du har bra hjärtvärden. Det kanske är för att du vågade lita på Gud?

Tack för dina svar, de betyder väldigt mycket. :)

"Every point of view is a view from a point."

Highness82
1/6/13, 2:18 AM
#8

Internettan, du kan inte ana vad jag känner igen mig i det som du skriver här.  Alltså ärligt, det kunde lika gärna vara jag som skrev detta.

Det känns nästan som att Gud har ett finger med här - för jag är helt chockad… Jag tillhör en evangeliskt församling i en mellanstor stad.  Jag har social fobi, och kan tycka att det känns lite svårt med att gå på Gudstjänst, även om jag absolut tror att jag borde gå dit.  Men det blir jobbigt, och jag är så rädd att jag ska få panikångest, även om jag nu äter medicin för detta.

I min församling så är det alltid mycket folk på Gudstjänsterna, vilket jag faktiskt är glad över. Jag vill ju att hela staden ska komma dit, och bli troende på Jesus, men samtidigt att man då kunde ha Gudstjänst kanske flera gånger, så att det inte blir så mycket folk?

Jag var med i en cellgrupp, alla var jättesnälla. men pga av mitt psykiska problem så kände jag mig väldigt mycket utanför.  Jag hade svårt för att be högt.  Det blev mest tillgjort, inte direkt från hjärtat. Utan jag tänkte endast typ: "Bara jag säger rätt ord nu, så att de andra ropar amen.  Hoppas att orden inte slinter, så att det blir fel."

Jag tänkte ungefär så, och när jag väl skulle tala lät jag hes och fick verkligen ta i, för orden ville knappt komma ut ur munnen på mig. För jag var väl antagligen torr i halsen.  Så jag är inte med i någon cellgrupp idag, och jag har inte varit på Gudstjänst på flera år.  Jag saknar verkligen den gemenskapen som jag borde ha med Kristna.  Jag har en vän som tillhör min församling och som jag pratar med ibland,  en jättegullig tjej.  Och jag är väldigt glad över att jag har henne, annars har det mest varit vänner över internet som är Kristna.

Jag ser i perioder mycket Gudstjänster på internet.

Gud välsigne er alla!

Woodland
1/6/13, 8:08 AM
#9

# 6

Det senaste året har förresten mina hjärtvärden varit rekordlåga (bra) flera gånger om. Nu sist blev jag riktigt chockad över hur låga de var. Jag fattar ingenting samtidigt som jag kanske fattar precis. :) Gud är god!

Jag kommer att be för dig när du kommer i mina tankar!

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

OlgaMaria
1/6/13, 4:39 PM
#10

#7 Jag bad så mycket om helande och att få ett till barn. Det kändes omöjligt med en till graviditet för jag var så sjuk… men till slut sa Gud till mig - bli gravid så ska jag göra dig frisk. Det var verkligen att uppmana oss att göra det omöjliga, och vi vågade inte gå den vägen under ett halvårs tid. Men sen så fick vi bara tro för det. Och sen dess har hjärtvärdena blivit bättre och bättre. =)

#8 Så tråkigt att höra att det låst sig så att du inte känner att du vågar gå nu. Hoppas du kan våga gå någon dag! Kram! Gud är med dig där du är!

#9 Tack :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Highness82
1/6/13, 9:33 PM
#11

TheresiaW, tack för de värmande orden.  Jag hoppas verkligen att det är så.   Gud välsigne dig och din familj!

Internettan
1/7/13, 5:30 AM
#12

#8:

Åh, vad skönt att höra att jag inte är ensam (även om det är tråkigt att du också har det jobbigt). Jag har aldrig fått panikångest, har väl det lite lindrigare, men det är nog så jobbigt ändå.

Jag antar att du fått hjälp för dina problem eftersom du äter medicin? Har det blivit bättre av det, tycker du? Funderar ibland på att söka hjälp men undrar ibland om det tjänar något till. Dels långa köer och dels kanske de inte tycker att jag behöver hjälp när jag nu ändå hittills har "hankat mig fram".

Vårt problem är svårt på det viset att man inte direkt kan prata om det med folk i omgivningen. Man kan ju inte säga till folk att man tycker det är pinsamt att vara i deras sällskap. Hur pinsamt blir det inte sen då? Alla kommer att få social fobi tillsammans med mig efter det.. :) Det är nästan som att säga att "jag kan inte vara vän med dig", på något sätt. I alla fall är det en markering om att det finns ett avstånd, och det avståndet blir på nåt sätt en motsats till vänskap. Även om man inte uttrycker sig så direkt så blir det ändå indirekt något ditåt. (Inbillar jag mig i alla fall.) Samtidigt kan det ju ibland vara så att det är skönt att få dela med sig av sina problem och få förståelse och stöd. Men ibland, som sagt, sätter det än mer fokus på problemet och det blir ännu jobbigare efteråt.

Men att säga att man tycker det är jobbigt med för mycket folk osv - det kan jag. Men samtidigt vet då inte folk exakt vad som är jobbigt och då hamnar man i lägen där man blir tillfrågad att göra saker man egentligen inte vågar eller vill. Och så mår man dåligt när man inte kan tacka ja och inte riktigt förklara vad det är som är jobbigt. Jag tycker alltså att det är jättejobbigt även att bidra med att baka eller laga mat till gemensamma sammankomster. Kan inte det (fast jag kan laga mat hemma till mina barn men det är en helt annan sak..) Fixa smörgåsfika till cellgrupperna kan jag göra, men där går gränsen. Jag har noll tro på mig själv och min förmåga till att få till nåt som duger. Jag fastnar i en villrådighet som inte är av denna världen om jag själv ska komma på t ex vad jag ska bjuda andra på. Om jag ska läsa något måste någon säga exakt vad jag ska läsa, annars går det inte. All förmåga att avgöra vad som är bra, dåligt, rimligt eller vad som kan vara intressant för andra försvinner när jag ska bestämma. Jättekonstigt. För jag accepterar allt vad andra gör även om jag ibland kan känna att "så skulle jag inte gjort". Men den förmågan har jag bara när jag inte känner press.

Highness, vad tråkigt att du inte klarar av alls att gå på gudstjänster eller annat. Vad gör man i vår situation egentligen? Ibland reagerar jag med att tycka att det är andra som har dumma traditioner eller dumma påhitt som gör att såna som jag inte kan vara med osv. Men innerst inne tycker jag inte så utan det är väl ett sätt att intala mig att det inte är mig det är fel på. Om det ska vara okej att vara som jag är så måste det ju vara andra som gör fel, typ. Lite trotsigt sådär. Jag orkar liksom inte känna mig svag jämt utan då vänder jag det till att jag helt enkelt inte är "sån" och "det får de andra minsann acceptera".

Sen är det inte alltid att jag brinner så värst mycket för dessa sammankomster heller. Vi når ju inte ut så mycket till andra människor utan mycket handlar om fika och prat, fika och prat med samma gäng. Som en förening på nåt sätt. Alpha-kurserna består mest av redan medlemmar och så några få kristna men icke medlemmar i församlingarna och denna omgången en enda icke kristen. (Fast viljan är stor till att nå ut, det är den absolut. Finns mycket nytänkande också, vilket är bra.)

Jag väntar på att Gud ska se till så att jag klarar av att arbeta för honom. Hur ska jag kunna göra det så länge jag inte vågar? Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, är lite rädd för att fastna i soffan med mina böcker. Men saknar något som jag naturligt kan och vill göra. Att baka till ett möte är inte riktigt vad jag brinner för.

I alla fall jätteskönt att veta att man inte är ensam. :)

"Every point of view is a view from a point."

Highness82
1/7/13, 5:42 AM
#13

Internettan känner samma här.  Skönt att veta att man inte är ensam!=)

Jag brukar läsa en del, samt lyssna på undervisningar och diskutera med människor över internet om Kristen tro.  Det är väl detta som jag har känt ett kall för.  Hoppas att det är Guds vilja, att man liksom kan vara delaktig i Kyrkan samt evangelisera över internet.  Det som är bra med internet är ju att det aldrig blir påtvingat - samtidigt som man kan diskutera det man brinner för mest.  =)  Nämligen: Att Israels Gud existerar.

Någon gång kanske det startas en grupp för oss människor som har problem med mycket folkmassor osv.  Det var just den tanken som dök upp inom mig, när jag läste din tråd.  Att det kanske är det som Gud vill?:) Hoppas att vi får ett starkare svar - om det är Guds vilja.  =)

Annons:
OlgaMaria
1/7/13, 10:52 AM
#14

Tips: internetkyrkan.se och webbkyrkan.se (har inte kollat in de närmare själv) Men kom ihåg att ni faktiskt behövs också i den lokala församlingen. Ni är en unik del av kroppen och ni behövs! :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Highness82
1/7/13, 1:45 PM
#15

Theresia tack!=)  Jag kände igen webbkyrkan.se men inte internetkyrkan.  Webbkyrkan.se är en jättebra sida, jag gillar verkligen deras undervisningar.  Rekommenderar dem till er alla.

Ska inte glömma bort det.

Internettan
1/8/13, 10:20 AM
#16

Internet är bra och det ger en viss typ av kontakt som många gånger är bra. Men jag kan också känna att det ändå inte blir detsamma.

Lite lustigt, igår ringde jag en alphakuts-deltagare för att påminna om starten efter juluppehållet. Jag känner henne en del sen tidigare men vi umgås inte. (Det var jag som fick med henne på kursen). Vi pratade länge och det visade sig att hon har mycket bekymmer och känner sig ganska ensam. Plus att hon också har liknande problem som jag med dålig självkänsla. Hon har det tungt både rent konkret och med att hon grubblar och fastnar i detta.

Hur som helst så försökte jag puffa på henne att komma och tror att hon trivs när hon väl är här. Vi två kommer väldigt bra överens och det blir aldrig tyst. :) Just för att hon inte är så där "lyckad" i världens ögon. Hon har svårt att tro och är inte kristen men jag tror ändå hon kan behöva en "familj" och känna att hon får vara som hon är.

Plötsligt förstod jag varför jag behövs. Jag kanske inte måste vara duktig på att baka eller vad det kan vara. Jag kanske istället kan visa att man kan vara som jag och ändå kan passa in? Eller nåt sånt.

Jag vet inte riktigt men i alla fall känns det som att Gud blandade sig i och svarade på mina tankar.

Inte så att allt blir jättebra nu och att alla problem försvinner. Men jag fick lite perspektiv och allt känns lite bättre. Kanske det går att hitta fler som är ensamma? (Gud kan ju hitta dem för om jag ska gå till mig har jag ingen aning om hur man bär sig åt för att hitta folk.)

Jag ska kolla in webbkyrkan.se. Älskar ju internet och när inte det ena fungerar är det ju toppen med ett alternativ.

"Every point of view is a view from a point."

OlgaMaria
1/8/13, 10:27 AM
#17

Åh Internettan, vilket fantastiskt vittnesbörd! Jag blev jätteglad av att läsa det! Ja, du behövs! :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Woodland
1/8/13, 7:22 PM
#18

#16. Där ser du! Gud gör inga misstag. Du är säkert där du bör vara! Helt underbart.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Upp till toppen
Annons: