Bibeln

Att dö bort från synden

2013-01-02 11:27 #0 av: Internettan

Jag läser en bok (Fullständig frihet av Åge Åleskjaer) som tar upp det här med att vi dött bort från synden och att vi inte är under lagen osv. Det är jag med på men har vissa problem med att förstå alltihop.

Bäst att börja från början. Författaren skriver på ett ställe så här om varför lagen gavs:

Gud lät mänskligheten, representerade av judarna, kämpa med lagens krav, och därmed blev alla människor ställda mot väggen.

Det kan jag förstå att om inte lagen fanns så kunde inte människorna förstå vad synd är och inte heller förstå att hon inte klarar att leva syndfritt. Och utan lag kan hon heller inte dömas, så att säga.

Det står också så här, och det är lite nytt för mig: Inte bara visar lagen att synden finns, utan lagen framkallar synden. "Lagen frestar människan så att hon syndar ännu mer" skriver Åleskjaer.

Rom 5:20 Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer

Rom 7:

Lagens makt att framkalla synden

7 Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär.* 8 Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Ty utan lagen är synden död.

Dessutom står det att vi dör av budordet. Eller av synden, fast genom budordet.

Rom 7:

9 Förr levde jag utan lagen, men när budordet kom, fick synden liv 10 och jag dog. Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död. 11 Ty synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. 12 Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott. 13 Har då det som är gott blivit min död? Nej, visst inte! Men synden har blivit det, för att den skulle framstå som synd. Genom det som är gott åstadkom den min död. Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig.

Sen står det så här i Bibeln:

Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud. (Gal 3:19)

Åleskjaer: Därmed ser lagen själv till att vi har dött bort från lagen. "Slavdrivaren" har dödat sin slav, och därmed är slaven fri! En död person kan inte lyda order längre. Predikanten A.B. Simpson sa att det mest barmärtiga som lagen gör med oss, är att den dödar oss, och därmed är vi fria!

Och Paulus skriver hela tiden att vi dött bort från synden och att "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig." (Gal 2:20)

Lagen kunde inte se till så att vi människor levde rättfärdigt och syndfritt men det påstås att genom att Krisus lever i oss så klarar vi det. Eller rättare sagt att han uppfyller kraven i oss. Följande bibelställe talar om hur vi dött bort från synden

Rom 6:

6 Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. 7 Ty den som är död är friad från synd. 8 Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. 9 Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. 10 Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. 11 Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.

Så till själva frågorna som jag har:

Vad betyder död i alla dessa sammanhang? Jag har alltid trott att synd leder till evig död utan uppståndelse? Och att Jesus kom för att ge oss nåd så att vi slapp att dö?

Om lagen ser till att vi dör bort från lagen och sen blir fria från den - vad är det för slags död? Det låter ju inte så farligt utan låter mer som en befrielse. Är död då något dåligt? Plötsligt verkar döden som något positivt.

När vi dör bort från synden i och med att vi blir kristna och Jesus bor i oss - då uppfyller Kristus lagen i oss. Men vad menar man då att vi inte kan leva i synd när vi uppenbarligen inte kan leva syndfritt ens som kristna? Om jag inte är slav under synden som kristen - varför måste jag då hela tiden kämpa mot synden?

Åleskjaer skriver: Det är alltså inte så att nådesförkunnelsen ger frihet att synda, utan att vi däremot genom förkunnelsen sätter människor fria från synden och dess makt.

Jag tycker det både känns och ser ut som att vi alla fortfarande är offer för synden på olika sätt.

Jag antar att det som gäller är att vi i vårt sinne följer och framförallt vill följa Jesus. Om kroppen sen inte riktigt klarar av det så är det en annan sak. Det som finns i vårt hjärta är det som betyder något. Om synden inte har makt över oss så handlar det om vårt sinne och vår vilja? Eller hur ska man tänka? Jag tycker det är så förvirrande med ordet "död".

Rom 7:

14 Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. 15 Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. 16 Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. 17 Men då är det inte längre jag* som gör det, utan synden som bor i mig. 18 Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. 19 Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20 Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. 21 Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. 22 Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, 23 men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. 24 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? 25 Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

Rom 8:

1 Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. 2 Ty livets Andes lag* har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3 Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. 4 Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.

5 De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. 6 Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. 7 Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. 8 De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.

9 Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. 10 Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men Anden är liv för rättfärdighetens skull. 11 Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.


12 Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. 13 Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. 14 Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner.

Den sista meningen är konstig igen. Att döda kroppens gärningar - vad innebär det?

Jag vet att inlägget är lite rörigt. Är inte riktigt säker på vad jag undrar över heller. Ibland tycker jag att jag fattar och sen plötsligt så blir allt obegripligt igen.

Men huvudfrågan är kring begreppet "död".



 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-02 12:18 #1 av: Camillhe

Att dö i dessa sammanhang handlar om att den människan vi var innan frälsningen inte längre finns kvar i Guds ögon. Gud kan inte vara nära synd. Man beskriver ofta frälsningen som att man blir född på nytt som ett barn och innnan man bli född på nytt dör man.

Eftersom vi är ofullkomliga så fortsätter vi att synda även efter vi blivit födda på nytt genom Jesus, men eftersom kristna tagit emot nåden så blir Jesus som ett filter mellan oss och Gud och vi kan trots vår syndfulla natur komma inför Gud.  Som kristna har vi Anden inom oss och Anden strävar efter att leva rätt. Och att döda kroppens gärningar genom Anden är när vi inte följer våra köttsliga begär utan låter Anden leda oss bort från dom istället.

Anmäl
2013-01-02 16:13 #2 av: OlgaMaria

Spännande funderingar! =)

Jag kompletterar med några till bibelord.

 

2 Kor 4:10 Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. 11 Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. ... 14 Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er.... 16 Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. 17 Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. 18 Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Frälsningen handlar om att vi får ta del av det eviga livet. I oss själva har vi endast ett liv som leder till död. Men det eviga livet börjar när vi tar emot Jesus. Då lägger Gud ner sin Ande i oss och Anden är inte förgänglig, den är som ett senapskorn som läggs ner i oss och växer och växer till ett stort träd. Den är också som en liten bit surdeg som bakas in i en stor deg (oss)... till slut är hela degen (vi) syrad.. dvs till slut har allt oförgängligt liv tagit slut och endast det eviga livet, Guds liv, är kvar.

 

2 Kor 5:14 Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. 15 Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. 16 Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt. Även om vi lärt känna Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte längre så. 17 Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.

Om Kristus har dött i allas ställe så är det liv vi har dömt till döden så att säga. Vi har inget liv som kommer bestå. Det enda livet som består är Guds liv. Därför föds vi på nytt när Jesus flyttar in i oss. Vårt liv får sitt slut och Kristus liv börjar. Vi blir nya skapelser - inte längre människor på väg att dö - utan tempel för Guds ande som kommer bestå i evighet. Det verkliga livet börjar när vi ger vårt liv till Kristus.

 

Rom 6:3 Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? 4 Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 5 Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.

Dopet är verkligen en manifestation av att vårt gamla liv dör bort. Det är en begravning. När vår kropp sänks ner i vattnet manifesterar vi vår gemenskap i Jesu död. Vi erkänner att vi är dödsdömda och vi ger upp andan. Vi lämnar högmodet att vi har något liv som är värt något. Men precis som Jesus lämnade sitt liv i Guds händer, med tro om att han skulle bli uppväckt, så sänks vi ner i vattnet och lämnar all kontroll och allt vårt eget, och litar på att Gud kommer att uppväcka också oss på frälsningens dag. En dag kommer vi att dö till vår kropp men vi kan veta att Gud kommer att uppväcka oss för att leva i härlighet. I dopet manifesteras allt detta. Men anledningen till att vi blir uppväckta är för att det nya livet redan har flyttat in i oss. Dvs, dopet manifesterar att vi inte kan dö, precis som döden inte kunde behålla Kristus. Dopet manifesterar att det nya livet har flyttat in i oss, att vi är nya skapelser, att det oförgängliga har tagit sin boning i oss och bara växer och växer, och vi kan aldrig dö.

 

2 Kor 1:22 Han har även satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan.

Ja, det sammanfattar mycket av det jag sagt. =)

 

Men tänk på det som två olika liv. Vårt mänskliga liv som är dödsdömt och på väg att försvinna. Och Guds liv som består i evighet - när det livet flyttar in i oss så börjar evigheten i våra hjärtan. Då lever vi två parallella liv, ett som är på väg bort, och ett som är på väg att ta över. Vi lever också i en död som är pågående av det gamla livet. Det är inte fullkomligt förrän vi verkligen dött till kroppen. Men vi håller på att dö och dödsdomen är redan utfärdad och omöjlig att ändra på. Därför ska vi leva i det nya livet - efter Anden.

Det finns en enorm visshet i detta. Detta är fast som berget. Har vi väl tagit emot Jesus, har Guds verk på något sätt påbörjats i oss så har det där senapskornet planterats. Det KOMMER BLI ETT TRÄD. Dvs, även om vi inte märker det varje dag så är det något där på insidan som gror. Det nya eviga livet håller på att ta över. Vilken tröst! Även om vi syndar eller glömmer att leva efter Anden så är det något som gror. Men när vi omvänder oss från våra gamla gärningar och tankar och ber om ett förnyat sinne så är det nya livet ännu mera verksamt i oss. När vi övervinner olika synder och begär så dör vi bort från detta. Dvs vi håller inte kvar i det gamla livet utan samarbetar med dödsdomen över våra gamla liv.

Jag tror att begreppet död blir begripligt när vi förstår varför vi dör - därför att det eviga livet måste ta över i oss. De två olika liven kan inte leva parallellt länge till.

Jag blir så inspirerad när jag tänker på att det eviga livet bor i mig och att det är verksamt och att det finns en sån kraft i det. I det livet, i Anden, kan jag hitta kraften till allt jag behöver gå igenom och allt jag behöver övervinna. Jag kommer inte så långt när jag kämpar i min mänskliga kraft. Men Gud kan ge mig övernaturlig kraft.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-01-02 23:29 #3 av: Woodland

Du har fått bra svar ang. "döden".  Några kommentarer runt det övriga i din text:

Romarbrevet är Paulus mästerverk.  Den är en djup och svår text, och som "mina" bibellärare alltid påpekade är det viktiga i all tolkning sammanhanget, sammanhanget och sammanhanget.

Egentligen bör man börja ifrån början för att få det att gå ihop.  I början av Romarbrevet berättar P. om hur alla människor en gång kände Gud eller kände till Gud.  De fick befallningen att offra och offret pekade mot Kristus. (Tänk Kain och Abel)   De hade samvetet och levde under ljuset de hade fått.  Men de vände Gud ryggen och gjorde avgudar och tillbad dem.  De kände till synd då också men som tiden gick förändras deras moraliska kompass och de offrade t.o.m. människor till deras avgudar.    Paulus skrev om de som tillbad människan och de som tillbad varelser. Rom. 1:18-32.  Grekerna gjorde narr av Egyptierna som tillbad bl.a. krokodiler och paddor, men Grekarna var i sin tur lika usla genom att tillskriva deras gudar alla de vridiga omoraliska gärningar de själva njöt av. Gud överlät dem till det mörker de följde både före och efter syndafloden.

Åleskjaer: Gud lät mänskligheten, representerade av judarna, kämpa med lagens krav, och därmed blev alla människor ställda mot väggen.

Egentligen inte. Judarna representerade inte alla. De var utkorade genom Abrahams kallelse och kom sedan från en enda av Isaks söners gren  - Jakob. Alla dog i Adam. Det var redan kört.  Det var möjligt för en jude att leva rättfärdigt i lagen men den rättfärdigheten var kopplad till tro enligt Rom 4:1-12.  T.o.m. i GT.

Habacuk 2:4 Men den rättfärdige skall leva genom sin tro.  Paulus skrev i Rom 1: 16 Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. 17 Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.


Åleskjaer: Därmed ser lagen själv till att vi har dött bort från lagen. "Slavdrivaren" har dödat sin slav, och därmed är slaven fri! En död person kan inte lyda order längre. Predikanten A.B. Simpson sa att det mest barmärtiga som lagen gör med oss, är att den dödar oss, och därmed är vi fria!

Det som Å. påstår härovan får jag inte alls ut av texten!  Gör någon det?  Gal 2:15-21 talar inte om att lagen per sig dödar utan att lagens krav har uppfyllts i Kristus och att vi genom tron är delaktiga i Hans merit.  Han uteslöt "Jag är korsfäst i Kristus" som står i samma vers  och i vers 20 “ och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig”.

Är det så att författaren till boken anser att den troende kan leva syndfritt här på jorden?  Det kan vi inte. Inte ens Paulus lärde ut det.  Jesus rättfärdighet tillräknas den som tror.  Men vi har två naturer: den himmelska och den fallna, och det är det Paulus beskriver i kap 7 t.ex. Vi är redan döda i synd och överträdelser men lagen gör människan medveten om sin synd.  Ef. 2:1 Col. 2:13.

Åleskjaer skriver: Det är alltså inte så att nådesförkunnelsen ger frihet att synda, utan att vi däremot genom förkunnelsen sätter människor fria från synden och dess makt.

Nu är jag medveten om att du bara citerade Å. kortfattigt, men här igen har jag svårt att se ett stöd i bibeln för hans påståenden att “vi” sätter människor fria. Det är Gud den helige Anden som genom hans inneboende kraft sätter människor fria.  Han använder Ordet (förkunnelsen) för att väcka men det är inte "vi" som gör detta.  Det är en suverän Guds handling.

Du frågade - Det som finns i vårt hjärta är det som betyder något. Om synden inte har makt över oss så handlar det om vårt sinne och vår vilja?

Ja.  Det kallas helgelse. Det är därför att vi får ett nytt hjärta (sinne) från Gud. Vi vill följa Honom. Paulus beskriver i Rom 7 kampen mellan den fallna naturen och den gudomliga naturen som är fallet med alla som är frälsta.  Hela brevet från 1-7:e kapitel byggs upp till den magnifika triumfen  av kap 8.  1 Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. 2 Ty livets Andes lag* har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3 Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. 4 Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.

Här ser vi evangeliums överlägsenhet kontra lagens.  De som dog rättfärdiga under lagens tid var också rättfärdiga genom tro.  De såg framåt i tron.  Vi vilar på ett färdigt verk.  Som Camhille skrev mot slutet av sitt inlägg, därför att vi vilar i vad Kristus har gjort skall vi leva genom att helga oss i gärningar som möjliggörs genom den helige Andens kraft som verkar i oss.    Det är Jesus som är i fokus genom hela brevet och vi bör kontinuerligt vända om till Honom.

 

 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2013-01-03 08:46 #4 av: Internettan

Tack för era svar. Uppskattar dem mycket och det har gjort så att jag kan läsa vidare i boken utan att fastna. Jag avskyr verkligen när jag inte riktigt förstår. :) (Jag tror att boken har blivit kritiserad en hel del av vissa. Hittills kan jag inte se något kontroversiellt direkt mer än att han faktiskt även nämner ritualer, prästkläder osv i kyrkan som en del av lagen och som vi egentligen är fria ifrån. Men jag har inte kommit så långt i boken ännu och jag kanske återkommer om detta senare.)

#1:

Nu blev det lite begripligare. Jag tror att jag förstår. Men det sista blir så svårt:

Och att döda kroppens gärningar genom Anden är när vi inte följer våra köttsliga begär utan låter Anden leda oss bort från dom istället.

Det låter som om vi vore viljelösa kroppar som bara styrs som robotar av Anden. Hade det varit så enkelt så hade jag inte haft några problem. Om jag hela tiden upptäcker att jag gör sånt jag inte vill - är jag inte pånyttfödd då? Eller har jag "bara lite av Anden" än så länge och måste "söka Guds ansikte mer" för att succesivt kunna ta till mig mer och mer av Anden?

För jag upplever inte att jag leds av Anden så mycket. Paulus säger ju att vi inte längre kan leva i synd när Jesus bor i oss ungefär. Men det kan jag ju. Det blir att jag liksom hela tiden måste leva efter lagen på nåt sätt, när jag påminner mig själv att "inte göra si eller inte göra så". Det kommer inte naturligt utan jag känner mig som jag alltid gjort.

#2:

Aha, 2 kor 5:14-15 klargjorde det där med döden. Nu förstår jag bättre. Plus det andra du skrev fick mig att förstå. I alla fall teoretiskt. Fortfarande är det nog i det praktiska jag fastnar, som jag skrev till Camillhe. På Paulus låter det så självklart ibland att som kristna lever vi inte si eller så medan det känns som att vi ändå gör det.

#3:

Tack för ditt svar. Hinner inte med att läsa hela men kommer att göra det lite senare.

Åleskjaer: Gud lät mänskligheten, representerade av judarna, kämpa med lagens krav, och därmed blev alla människor ställda mot väggen.

Egentligen inte.

Åleskjaer menar att judarna bl a (inte bara) var ett "demonstrationsfolk". Jag antar att han menar att detta visar världen vem Gud är och hur det fungerar med synd och annat. Hade vi hedningar inte kunnat läsa om Israels historia så hade vi ju inte vetat varför Kristus behövde komma.

Åleskjaer: Därmed ser lagen själv till att vi har dött bort från lagen. "Slavdrivaren" har dödat sin slav ...

Det som Å. påstår härovan får jag inte alls ut av texten!  Gör någon det?  Gal 2:15-21 talar inte om att lagen per sig dödar utan att ...

Författaren hänvisar här till Gal 3:19:

Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud.

Han kopplar också Hagar och Sara till de två förbunden ("Slavdrivaren" har dödat sin slav..)

Gal 4:21-26

21 Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte på lagen? 22 Där står skrivet att Abraham hade två söner, en med sin slavinna och en med sin fria hustru. 23 Slavinnans son var född av mänsklig vilja, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. 24 Detta har en djupare mening: de två kvinnorna betecknar två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar. 25 Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. 26 Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.

 

Tyvärr hinner jag inte längre just nu. Måste iväg. Fortsätter vid ett senare tillfälle att läsa färdigt.

 

 

 

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-03 09:34 #5 av: [ILJ69]

Jätteintressanta frågor!

Mycket text att läsa, så får ta det i omgångar.

Men jag upplevde nåt underbart nyligen (kanske lite OT) om Jesus otroliga nåd och fullkomliga kärlek. Det är som att Gud laddade ner en jättefil ner i min ande och själ, där jag verkligen förstår och känner Guds oändliga kärlek och nåd, men det konstiga är att när jag ska berätta om det i ord, så är det som om filen är så stor att det inte går att återberätta känslan i ord.Förvånad

Anmäl
2013-01-03 18:46 #6 av: Internettan

#5:

Vad härligt att höra. Skrattande

Ja, det blir jobbigt långa inlägg. Har själv väldigt svårt att fatta mig kort, och tycker också det är jobbigt att svara på långa inlägg. Uppskattar alla som ändå orkar läsa och svara för det betyder mycket. Inte alltid man får tillfälle att fråga de i min församling och ofta känns det som att de är lika frågande som jag. Ändå har de varit kristna väldigt länge, många av dem. Jag tycker vi studerar Bibeln för lite och diskuterar sådana frågor för lite i min församling.

 

Jag fortsätter med att svara Woodland i #3:

Är det så att författaren till boken anser att den troende kan leva syndfritt här på jorden?  Det kan vi inte.

Nej, det tror jag inte att han menar. Men jag tror han vill få oss att förstå att det inte är att genom mänsklig kraft försöka följa en massa bud som frälsningen finns. Frälsningen finns enbart i Kristus och i hans verk på Golgata. (Inget nytt med andra ord). Han menar att om vi fokuserar för mycket på krav att göra det ena och det andra så är det som att vi inte godtar vad Jesus gjorde på korset.

Vi har nog lite till mans en tendens att forfarande tro att vi måste vara duktiga och förtjäna Guds nåd på något sätt. (I alla fall fastnar jag där ideligen. Jag borde våga prata med andra om Jesus. Jag borde be mer. Jag borde lyssna mer så att jag hör Gud. Jag borde gå till kyrkan oftare. Jag borde bidra mer till församlingens arbete och inte vara så feg. Jag borde tro mer och på rätt sätt. Jag borde ge tionde. Jag är inte en bra kristen så många fel som jag gör... osv osv) Allt det där blir ju att jag vill behaga Gud och duga inför honom genom mänsklig kraft. Det går sådär kan jag säga.. :)

Citat Å: Vi sänker inte standarden, utan "lagens krav uppfylls i oss", och vi har nu en högre standard genom "Kristi lag." Vi är fria från gärningsreligion och mänsklig kraft. Vi är fria från sabbater, nymånader, högtider och regler knuytna till mat och dryck. (Kolosserbrevet 2:16)

Nu kanske det här känns lite irrelevant med tanke på att vi inte är judar och aldrig har funderat över vad vi får eller inte får äta. Men han menar nog även andra ritualer såsom ceremonier i kyrkan och kanske vila på söndagen och ... jag vet inte. Vi har ju inte så många bud egentligen. Författaren säger att han växte upp i en tradition där allt möjligt var synd och där det fanns en mass förbud. Jag vet inte om det är så fortfarande på många ställen idag? Jag får fortsätta läsa i boken och se exakt vad han menar. Men jag tror krav på att ge tionde och krav på att använda en massa böneteknik eller liknande räknas in. Det dräller ju av böcker på hur vi ska göra olika saker på rätt sätt.

Samtidigt är det svårt att få ihop. Åleskjaer menar att det inte är fritt fram för att synda (självklart inte, fast en del kritiker läser hans budskap så) genom det han säger utan att Jesus/Anden som bor i oss ser till så att vi inte vill leva i synd.

Och vi alla har ju som sagt svårt för att leva syndfritt, precis som du säger. Men varför står det då så här i Bibeln?:

1Joh 2

1 Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern - Jesus Kristus som är rättfärdig. 2 Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens. Här förstår vi att även om vi är kristna så kan vi "halka" och ändå synda och att det finns förlåtelse. Men nedan blir det knepigare:

3 Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. 4 Den som säger: "Jag känner honom" och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. 5 Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. 6 Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.

7 Mina älskade, det är inte ett nytt bud jag skriver till er utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. 8 Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Detta är sant i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser. 9 Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. 10 Den som älskar sin broder förblir i ljuset, och i honom finns inget som leder till fall. 11 Men den som hatar sin broder är i mörkret och vandrar i mörkret. Han vet inte vart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon.

12 Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. 13 Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. 14 Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde.

15 Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. 16 Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. 17 Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.
Rom 6:1-2 1 Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? 2 Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Det kan vi ju lätt som en plätt. Varje dag.
Handlar det om hur vi i sinnet tänker och vad vi vill? Att hålla fast vid hans bud - innebär det att vi har dem som rättesnöre? Även om vi inte klarar att hålla dem? Men varför står det då att vi är skyldiga att leva som han gjorde? Du skrev: Det är Gud den helige Anden som genom hans inneboende kraft sätter människor fria.  Han använder Ordet (förkunnelsen) för att väcka men det är inte "vi" som gör detta.  Det är en suverän Guds handling.

Ja, det kan jag hålla med om. Kanske han menar att när vi får reda på sanningen (genom förkunnelse) så kan vi ta emot den - och på så sätt blir fria?

Ja.  Det kallas helgelse. Det är därför att vi får ett nytt hjärta (sinne) från Gud. Vi vill följa Honom.

Okej, då förstår jag nog. Även om det inte alltid ser ut som att det menas så. Men summan av Ordet säger nog så då.

Det är svårt för mig att skilja på gärningar och sinne, och om gärningar som jag gör kommer från min egen kraft eller från Anden. Klart att det inte är fel att försöka leva rätt, det är ju det Anden får mig att vilja göra. Men vad är motivet och när kommer det från mig i viljan att vara duktig - och när kommer det från Anden där jag vandrar i de goda gärnningar som Gud har förberett för mig?

 

Ef 2:10 Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem. Svårt det här. :)

 

 

 

 

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-03 19:28 #7 av: OlgaMaria

#6 Jag tror det är väldigt vanligt att kristna brottas med de här frågorna. Jag har också gjort det, men hittat frid. Jag tror jag hittade min frid i samband med att jag förstod att jag behövde överlåta mitt liv till Jesus till 100%. Jag lovade honom högt och tydligt att jag skulle tro på honom för resten av mitt liv exakt oavsett vad som hände, om det så inte skulle finnas kvar en enda människa som var kristen. Gud helade mig från depression efter detta och sen dess (8 år sen) har jag haft frid i min tro, att jag är frälst och älskad. (Joh 20:24-28 inspirerade mitt beslut).

Nu vet jag att mitt liv är överlämnat till honom och då behöver jag aldrig tvivla på vems jag är. Och tillhör jag honom finns det inget som kan skilja mig från honom. Det gäller alla kristna.

Jag strävar ju alltid efter att göra Guds vilja bäst jag kan och orkar, därför att det är min passion och för att jag vill det. Men ibland har jag kommit på mig själv med att hitta på fromma saker jag ska göra, krävande saker, och jag har kanske fått ångest, och så kommer jag på att jag varit lagisk i mina tankar - jag har tänkt att om jag gör det och det så kommer Gud göra det och det i mitt liv... visst välsignar Gud oss efter våra gärningar, men bara om gärningarna är gjorda i Anden.. eller av rätt motiv.

Det är inte så lätt att hålla isär de här sakerna alltid. Men å andra sidan behöver vi inte vara så rädda. Gud vill ju inte att vi ska leva i fruktan. (Joh 14:1) Vi kan göra vårt bästa och tjäna Gud med GLÄDJE! Gud älskar en glad givare - dvs vår lovsång till honom på livets alla områden ska vara kantad av glädje. Ibland kan vi försöka göra saker som är tunga och svåra, i tro, för att vi tror att det är det bästa. Tjänar vi Gud på Guds sätt kommer vi alltid få glädje som lön på ett eller annat sätt.

Men vi ska inte vara rädda för att vi inte är tillräckligt fromma för att bli frälsta. Om vi lämnat våra liv till Gud så kommer de tankarna kommer från djävulen. Han hoppas hela tiden att vi ska lämna vår plats i Guds rike. Jag tror att när jag så starkt deklarerade att mitt liv tillhör Gud, så förlorade djävulen en hel del inflytande i mitt liv. Han kunde inte längre skrämma mig att jag inte var ett Guds barn.

Var inte orolig Internettan... men fortsätt läs, studera och be så kommer du hitta vägen vidare för dig! =)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-01-03 22:44 #8 av: Internettan

#7:

Vad inspirerande. Jag tror verkligen att det är som du säger. Ändå har jag så lätt för att fastna i detaljer och över olika tolkningar. Jag har svårt att släppa frågor som inte fått bra svar. Kanske har det med att göra att jag eventuellt har drag av Asperger (känner igen mig i en hel del symtom men har aldrig sökt för det). Jag behöver tydlig information om vad som gäller och hur jag ska göra. Annars blir jag villrådig och kan inte gå vidare.

Men jag känner ändå att jag fått tillräckligt med svar för att förstå och gå vidare.

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-03 23:50 #9 av: Woodland

# 6

Det är svårt för mig att skilja på gärningar och sinne, och om gärningar som jag gör kommer från min egen kraft eller från Anden. Klart att det inte är fel att försöka leva rätt, det är ju det Anden får mig att vilja göra. Men vad är motivet och när kommer det från mig i viljan att vara duktig - och när kommer det från Anden där jag vandrar i de goda gärnningar som Gud har förberett för mig?

Fil 2: 12 Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. 13 Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.

Det är Herren som ger oss nåd så att vi "vill" arbeta för Hans rike.  Sedan hur vi bör göra eller vad vi bör göra osv får vi reda på i Ordet och genom bön.  Motivet för vår tjänst, i den mån vi kan uppfatta det, bör enligt Jonathan Edwards vara tacksamhet.

1 Kor. 4

4 Visserligen har jag inget på mitt samvete, men det betyder inte att jag är frikänd. Det är Herren som dömer mig. 5 Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.

Dessa verser har ofta kommit till mig genom åren. Fiendens pilar kan anfalla oss i vår tankevärld mitt under en god gärning.  Vad tröttsamt det är.  Men vi vet att Gud kallar, frälser och bevarar.  Vilken tröst.

Det du upplever med spänning mellan gärningarnas motiv och upphov är vanliga (som Theresia skrev) bland de troende.  När vi kommer till tro så rör Herren vid vår egna krafter. En liknelse är när Herrens Ängel brottades med Jakob.  Jakob kämpade med Herren och till slut höll Jakob fast Herren tills dess att Han välsignade honom. Gud välsignade Jakob men Jakob haltade därefter.

 

De som skrev skriften, enligt Petrus, bars fram av Guds Ande.  Enligt Jean Calvin är bilden som en kvist som flyter i en bäck.  Och ber vi Herren att leda oss kommer vi säkert in i omständigheter som kan klargöra våra motiv.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2013-01-03 23:53 #10 av: OlgaMaria

#8 Ja, det kan ha sina samband där. Jag ber att du ska hitta din vila i Gud. Och det är så bra att veta hur man själv funkar och hur det också kan påverka oss i vår tro. Ibland får man ha nåd med sig själv och tänka... nu är jag alldeles orolig, men det är för att jag funkar så här och så här...

Hoppas du kan hitta tankegångar som hjälper dig när du känner dig villrådig. Bara att veta om varför du blir villrådig när det är alldeles för mycket otydlig information kan nog hjälpa mycket.

Och så är det bra att prata med andra som vi gör här! =) Så kan man hjälpa varann.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-01-04 11:03 #11 av: Internettan

#9:

Nu blir det lite problematiskt igen. Dessa bibelverser (som jag ju väl känner igen) motsäger på sätt och vis andra. När jag läser Åleskjaers bok så pekar han ju på att vi inte står under domen och att ingenting vi kan göra imponerar på Gud eller för oss närmare honom. Men så kommer dessa verser som säger att det ändå är viktigt att vi gör rätt.

Det blir förvirrande. Även om jag vill göra det rätta, av både tacksamhet och av glädje, och genom Bibeln får veta vad som är rätt så får man uppfattningen av Å. att det där kommer automatiskt och att om man kämpar och känner krav så är det lagiskhet.

Följande bibelställe

4 Visserligen har jag inget på mitt samvete, men det betyder inte att jag är frikänd. Det är Herren som dömer mig.

motsäger verkligen idén med att vi är frikända pga Kristus verk på Golgata. Vad är det vi ska dömas för som inte blev försonat på korset? Är det sånt jag inte erkänt och bett om förlåtelse för? För det står ju att det ska lysas upp det som gömts i mörkret. Eller handlar detta inte om frälsningen (för den har alla kristna fått redan) utan om "vilken lön var och en ska få" bortsett från frälsningen? Det där vi har pratat om förut?

Åleskjaer skriver något bra i sin bok och det är att när man läser olika Bibelställen ska man alltid titta på vem som skriver och till vem det skrivs (eller sägs). För sammanhanget saker och ting sägs avgör ofta vad det betyder. Vi kristna, tror jag, har ofta lätt för att blanda ihop sådant som sägs specifikt till judar med sånt som sägs till hedningar eller till alla.

I bibelordet vi pratar om kanske det inte handlar om just frälsningen utan i sammanhanget kanske Paulus mer talar om att det är viktigt att vara pålitlig som förvaltare av Gud hemligheter och att det är Gud som ska döma och inte människor för människor ser inte hela bilden, eller nåt sånt. (?).

#10:

Ja, det är bra att veta hur man funkar så man tillskriver problemen rätt källa, så att säga.

Trots att jag alltid fastnar i såna här funderingar märker jag att min tro blir starkare och starkare. Så funderingarna hindrar inte tron utan jag halkar ett steg bakåt men går två steg framåt verkar det som.

Jag vet ju vad som är rätt och fel och att jag vill göra det rätta. Det är huvudsaken. Det spelar ju ingen roll om det rätta inte kommer automatiskt (genom Anden), jag kommer ju inte att medvetet synda för det. Så problemet är kanske mest teoretiskt. Jag får göra så gott jag kan så kanske det där senapskornet växer med tiden och saker och ting blir klarare också.

 

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-04 15:06 #12 av: Woodland

# 11

För sammanhanget saker och ting sägs avgör ofta vad det betyder.

Som jag skrev för ett tag sedan sade R.C. Sproul att varje bibelvers endast har en tolkning men tusen applicationer.

I kapitlerna där Paulus bl.a. skriver “Det är Herren som dömer mig” syftar han till sina livsgärningar.  Här spelar sammanhanget in. (Paulus var en kontroversiell figur och mycket motarbetad.)  I  1 Kor. 3-4 försvarar han sin aktoritet och sitt arbete.

 

Vad är det vi ska dömas för som inte blev försonat på korset? Är det sånt jag inte erkänt och bett om förlåtelse för? För det står ju att det ska lysas upp det som gömts i mörkret. Eller handlar detta inte om frälsningen (för den har alla kristna fått redan) utan om "vilken lön var och en ska få" bortsett från frälsningen? Det där vi har pratat om förut?

Ja, vi har pratat om detta förut.

Våra gärningar som troende frälser oss inte från Guds vredsdom - det gör endast Jesus försoningsverk.  Som ett Guds barn är man förlåten sina synder men p.g.a. den mänskliga naturen är vi inte i praktiken syndfria.  Vi misslyckas genom att göra och inte göra.  Därför får vi vända oss till Herren för syndernas förlåtelse. Känner vi till alla våra synder?  Svar nej.  Gud rannsakar oss och visar oss dem undan för undan:  ibland genom samvetet eller andra, men mestadels genom bibelordet.  Vi måste alltid falla ner vid korsets fot.   Det är sant att vi inte kan imponera på Gud därför att Han redan har dömt ut allting vi kan komma med, men det är ändå viktigt att göra rätt, som du skrev.

Och vår längtan som uttrycks i bl.a. goda gärningar visar att vi vill behaga Gud och att vi verkligen är försonade med Herren.   Den Helige Anden verkar i oss för just detta.  Utan Guds nåd hade vi inte velat ha med Honom att göra.

Paulus och Apostlarna mottog och vidarebefodrade Guds hemligheter för kyrkan (1Kor 4:1).  Kristendomen är en öppen religion:  det finns inga hemliga riter eller övningar eller låsta kunskaper. Bibeln är lättförståelig på det viset att vem som helst som läser den kan veta vad de behöver göra för att bli frälsta.  Det finns inga stora mysterier som Gud gömmer under när det gäller detta.

Gud har saker som vi inte har att göra med och de sakerna är inneslutna i Hans hemliga vilja* men dessa är inte nödvändiga kunskaper för frälsning eller vår lydnad.   *(som t.ex. vem de utkorade är, när Jesus kommer tillbaka, hur framtiden skall vara för oss osv)  De som överträder sina befogenheter och försöker veta dessa brukar hamnar helt fel.  Många irrläror är grundade i försöken att utforska dessa områden.

Jag är rädd för att skriva en massa ord om detta för att till slut blir det bara ord som snurrar runt i tankarna.  Ämnet är så brett och djupt.  Du får rätta mig om jag har kommit bort från dina ursprungliga tankegångar.

 

Men . . .

om du ser tillbaka över ditt liv sen du blev omvänd kan du inte urskilja en utveckling och djuphet som du inte hade förut?  Du “dör” dagligen till köttet fast att du inte är medveten om det.  Den Kristus dog för frälses och helgas till Guds ära.   Det är viktigt att göra rätt, för Gud säger så i sitt ord, men motivet är att vi vill älska och behaga Honom.  Det kommer liksom naturligt och detaljerna får vi i bibelordet.

 

Till slut är ordet “lagiskhet” i lydnadssammanhanget ett försök att tillfredställa Gud genom det gamla förbundets förordningar av omskärelse, matrestriktioner, osv. I och med att vi inte kan leva upp till kraven ser vi vår brist.  Den “dödar” oss.  Vi upplever vårt behov av Jesus Kristus i våra misslyckanden att lyda denna fullkomliga och heliga lag.  För ett Guds barn, som strävar efter att lyda Gud i kärlek genom att göra rätt, gäller inte uttrycket lagiskhet.  Så  länge vi inte tappat bort att vi är rättfärdiga genom tron så är vi på rätt väg.

 

 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2013-01-04 21:27 #13 av: Internettan

#12:

Jag tar till mig varenda ord, jag tror jag förstår nu. Blandade ihop det här med "fri från lagen" med att inte försöka leva rätt eller nåt sånt. Blev så konstigt alltihop.

Är väldigt glad att ni finns för att svara på frågor för det är lätt att gå vilse bland alla böcker. Jag sugs så lätt upp i andras "sanningar" men med tiden brukar jag landa igen.

Och ja, när jag ser tillbaka på min tid som kristen så har jag absolut utvecklats och tron har djupnat. Jag ser det så här när jag tittar bakåt några år. Men i vardagen kan jag ibland tycka att det inte händer någonting. Skulle önska att jag vore mer frimodig och inte så feg, så att jag kunde omsätta min tro mer i praktiken på ett konkret sätt.

Om det dyker upp något nytt underligt i boken så återkommer jag. :)

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-06 02:50 #14 av: Highness82

Tack för en väldigt intressant tråd.  Detta är ett ämne som är väldigt viktigt att diskutera.  Jag vet att Paulus tar upp detta i Romarbrevet och jag måste bara säga att Romarbrevet är ett mästerverk.  Det är ett brev som är väldigt svårt att förstå, men med hjälp från Guds helige Ande så faller pusselbitarna många gånger på plats och man förstår verkligen Ordet.   Det är en otroligt mäktig känsla.

 

Ni skriver väldigt långa inlägg här, och det är bra.  Då har jag att läsa lite..dock har jag inte läst allting, utan hoppat mycket i texterna.  Men det är ett intressant ämne, så jag kommer att läsa mer. =)

 

Gud välsigne er alla!

 

Anmäl
2013-01-12 08:29 #15 av: Internettan

En tanke...

Abrahams kvinnor och deras barn representerar de två olika förbunden. Hagars son föds som en följd av mänsklig vilja och till slaveri (lagen). Saras son Isak föds i kraft av ett löfte och till frihet.

"Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt ..." (Åleskjaer)

Om jag har förstått rätt så är muslimer ättlingar till Ismael? Om det är så - är det därför den religionen är så väldigt lagisk och folk så "förslavade" under bud och regler?

 

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-12 09:06 #16 av: Internettan

En sak till...

 

1 Mos 21

8 Barnet växte och blev avvant, och den dag då Isak avvandes gjorde Abraham en stor fest. 9 Men då Sara såg att den egyptiska kvinnans son hånskrattade, den son som Hagar fött åt Abraham, 10 sade hon till Abraham: "Driv ut den här slavinnan och hennes son, för den här slavinnans son skall inte dela arvet med min son, med Isak."

Åleskjaer kopplar detta till att tidpunkten för utdrivandet av lagen är när den kristne har mognat och inte längre är spädbarn i Kristus. Innan dess är vi liksom köttsliga fortfarande och jag antar att lagen fortfarande behövs på något sätt, som något yttre att gå efter. (?)

1 Kor 3

1 Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. 2 Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, 3 eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra?


Hebr 5

11 Om detta har vi mycket att säga som är svårt att förklara, eftersom ni har blivit så tröga att lyssna. 12 Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda. 13 Ingen som lever av mjölk är mogen för en undervisning om rättfärdighet. Han är ännu ett barn. 14 Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont.


När jag läser dessa bibelord kommer jag att tänka på mig själv. Även om jag kan läsa "avancerade texter" så blir det i praktiken svårt att hänga med. Jag är nog (lite som du Theresia säger om tro och senapskornet som växer) fortfarande lite för mycket spädbarn för att uppleva att jag genom Anden inte längre vill leva i synd. Mitt kött är lite för påtagligt fortfarande.

Skulle ni hålla med om detta som Åleskjaer säger? För då plötsligt behöver jag ju inte undra varför Anden inte verkar i mig lika tydligt som i andra, tydligt pånyttfödda? Förhoppningsvis kommer jag dit också om jag inte fastnar och stagnerar. Och Åleskjaer menar att just det är vanligt. Trots att många varit kristna länge så är de fortfarande spädbarn i Kristus.

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-12 11:11 #17 av: Woodland

# 15

Om jag har förstått rätt så är muslimer ättlingar till Ismael?

Ja, de är också av Abrahams ätt.  Men evangelium om Jesus Kristus är till för alla folk.  I Kristus blir en Arab fri och av Guds "Israel" precis som en Svensk.

Om det är så - är det därför den religionen är så väldigt lagisk och folk så "förslavade" under bud och regler?

Jag tror inte man kan hitta orsaken där.  Historiskt sett bad de flesta Araber till flera olika avgudar innan Muhammed kom med sin monoteistiska gudssyn med inflytande från många olika håll där ibland GT och NT.  Och judendomen har också haft liknande föreskrifter baserade på GT.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2013-01-12 11:33 #18 av: Camillhe

Jag tror inte att 1 Mos 21:8 har med sånt att göra. När man läser kapitlet så förstår jag det som att det är historiskt berättande, inte något bildligt som betyder något annat.

De andra verserna står för  det du skriver, att det är en process och mognad. En process som jag dock inte tror att vi någonsin under vår livstid här blir "färdiga" med.

Jag känner ju inte dig, jag kan bara se det du skriver, men utifrån det upplever jag att du har kommit oerhört långt under de få åren du varit kristen. Jag undrar om du kanske inte förminskar ditt växande lite?

Det är lätt att tro att andra kommit längre än man själv, för ofta ser vi bara ytan, vi vet inte vad som finns där inne. Alla kristna kämpar mot "köttet".  Läs vad Paulus skriver i Rom 7

Anmäl
2013-01-12 23:59 #19 av: Internettan

#17:

Okej, det kanske inte har med det att göra.

#18:

Du kanske har rätt. Åleskjaer låter så säker på sin sak bara. Det mesta i GT verkar ju vara en förebild på det som ska hända senare. på NT:s tid.

Jag undrar om du kanske inte förminskar ditt växande lite?

Jag saknar det där "kännbara" och det som är mer konkret bekräftelse/manifestationer av tron. T ex känslan av Guds närvaro, förmågan att tala i tungor, kunna "höra" Gud eller känna att jag utvecklas i alla fall lite när det gäller Andens frukter mm. (Jag har varken tålamod, frid eller självbehärskning.. Jag t.o.m. får utbrott mot dammsugaren om den beter sig dumt. :)

Jag känner mig likadan som när jag var icke kristen. Intellektuellt har jag fått större förståelse, delvis för att jag läser så mycket och har en vilja att förstå. Jag upplever också att jag får större och större vilja att följa Gud på något sätt. Men varför känner jag ingenting? Varför är jag helt kall när det gäller t ex nattvard? Det borde ju kännas viktigt.

Åleskjaer (igen) menar att Rom 7 handlar om Paulus liv som icke kristen, på den tiden han försökte följa lagen. I början av kapitlet står det t.o.m. att Paulus talar till dem som känner lagen. Det där om att "det jag vill gör jag inte ..." menar han att det handlar om lagens oförmåga att få människan att följa den. Den inre människan vill göra det rätta (för det är nedlagt i oss människor, enligt Å, även hos hedningar som har samvetets lag) men lagen kan inte få köttet att göra det rätta trots viljan och erkännandet att lagen är god. (Om vi  inte hade haft en vilja att göra det som vi tror är rätt, även som "hedningar", så skulle nog inte lagen ha någon poäng. Då hade dess förmåga att visa oss synden inte berört oss.)

(Jag återberättar fritt ur minnet och kan ha sagt fel i någon detalj.)

Samtidigt förstår jag att alla kristna kämpar mot "köttet". Men av allt att döma verkar det ändå som att ju mer vi mognar desto mer lika Kristus blir vi. Och desto svårare blir det att leva i synd.

Men jag märker inte av det i vardagen i alla fall. Det räcker att jag är på dåligt humör så är jag tillbaka i samma gamla mönster som alltid. Skäller på barnen, svär åt dammsugaren eller dömer andras beteende genom skvaller. Och då bryr jag mig inte ens. Blir mest ännu argare av att veta att jag gör fel. Men när jag är lugn och glad så känner jag mig kristen, känner mig närmare Gud och blir vänlig och god.

Känns inte så moget precis.

Trots allt tror jag ändå jag växer. Men jag önskar ändå att jag kunde få den där personliga relationen med Jesus som ju är det allra viktigaste. Jag märker inte av den relationen utan jag måste använda min fantasi. Men det fungerar inte något vidare. Det är inte mycket till relation när man upplever att man är ensam. Även om jag vet och tror att Jesus hör mig så känner jag mig ändå ensam eftersom jag inte på något sätt känner hans närvaro. Ibland som glädje kanske, men glädje kan man ju känna ändå antar jag. Vetskapen om att han hör räcker i och för sig långt. Skulle aldrig ge upp tron för att jag inte känner något konkret och tron är jätteviktig för mig. Men blir ändå frustrerad.

Mitt enda hopp är ju att jag kommer att mogna och få ett äkta kristet liv, med Andens frukter i alla lite mer påtagliga och en riktig relation med Jesus. Om jag redan är tillräckligt mogen så försvinner liksom det hoppet.

Min mamma sa vid ett tillfälle (när jag uttryckte min oro över att hon inte valt att vara kristen) att eftersom jag är kristen borde jag må bättre och vara gladare osv. Och det är ju verkligen ingen reklam för kristendomen att som kristen må dåligt och ha problem med ångest och humöret.

Det borde ju vara så att om Kristus bor i mig så skulle jag "förmedla" honom till andra människor genom hur jag är. Och på så sätt påverka människor så att de dras till Gud. Men jag upplever ingenting av detta, i alla fall inte hemma (min mamma bor nära mig så vi umgås ganska ofta). Med andra människor kommer min vänliga sida fram och jag kan känna kärlek till andra osv, men hemma är jag bara som vanligt. (Är glad och snäll där också förstås men som sagt inte alltid.)

Jag har svårt att köpa att man kan vara som jag och ändå vara "pånyttfödd". Det borde märkas mer. Om jag lever i Anden så borde det väl märkas mer än så här?

Jag hoppas ändå att det beror på att jag är typ spädbarn i Kristus. Nyfödd helst. :)

 

 

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-13 02:04 #20 av: Camillhe

Här är en länk till hur man brukar dela in böckerna i GT http://skolarbete.nu/skolarbeten/bibeln/

Moseböckerna delas in under historiska böcker. Och jag anser att Åleskjaer övertolkar väldigt ang 1 Mos 21:8. När jag googlar på honom lite snabbt ser jag att han är aktiv inom trosrörelsen. Och har gått på Rhema Bibelskola, som Hagin hade. Följer Åleskjaer den teologin är det väldigt obibliskt. Ska försöka skriva en artikel om Hagin så småningom.

Bortsett från det så försöker jag sätta mig in i det du skriver. Och jag undrar lite över hur det gick till när du blev frälst. Du får gärna berätta om du vill och orkar. Var det ett intellektuellt beslut helt och hållet? Jag minns ju att du var här och debatterade emot oss och vår tro en massaTungan ute men sen helt plötsligt från ingenstans så vände det. Och för mig var det ett under, jag minns att jag blev väldigt känslomässigt berörd av din omvändelse.

Angående att känna så brukar jag oftast personligen vara emot en massa känsloyttringar, just för att det för många lätt blir ett beroende. "Jesuskickar". Och deras tro vilar på känsloupplevelser. Samtidigt så tror jag ändå att vi behöver få känna Gud starkt, känslomässigt då och då.
Du har kommit oerhört långt intellektuellt, och pga det kanske man lätt tänker att du varit kristen längre än du har.

Jag har inget bra råd att ge dig. Men jag vet att jag ofta, när jag studerade som mest, kunde känna väldig tomhet. Och för mig hjälpte det då att läsa NT, 1-2 kapitel varje morgon eller kväll utan att "kolla upp allting" utan att se det utifrån mina teologistudier. Och innan eller efter bad jag. För mig handlade det mycket om att Bibeln hade gått från att vara Guds ord till läxor och vetenskap.

Jag tror verkligen att Jesus möter oss när vi söker Honom och jag tror att Han kommer att möta dig i det du behöver.

 

Anmäl
2013-01-13 10:28 #21 av: OlgaMaria

Vill verkligen instämma i Camillhes sista mening! :)

Jag upplevde mitt kristna liv som du beskriver det när jag var yngre. Jag upplevde också att jag kämpade ganska mycket för att få ordning på mitt kristna liv och relationen till Gud. För min del var det väldigt mycket intellektuella frågor jag brottades med och ville ha svar på.

Jag var väldigt begränsad i bönen pga att jag inte kände något. Jag ville känna och hoppades känna men orkade inte be mycket eftersom jag inte kände "svar" från Gud. Jag hade iaf förmånen att ha fått möta Gud starkt många gånger som barn och tonåring och det gjorde att jag trodde på att det fanns "mer".

Det som egentligen gjorde att saker började förändras för mig var att jag bestämde mig för att inte längre nedslås av bristen på känslor. Jag tänkte be och söka Gud och inte ge upp. Jag gick på gudstjänster och jag började be ofta trots att det till en början var jobbigt, men det blev lättare och lättare. Efter ett halvår kom mitt genombrott kan man säga men det var så tydligt i den perioden att jag fick lov att bestämma mig och söka Gud genom bönen (inte genom böcker och tankar). I slutet hände något som fick mig att tappa fotfästet rent emotionellt. Jag blev så besviken på Gud pga något som hänt och jag hade kunnat ge upp allting. Men jag bestämde mig för att fasta och be och läsa Bibeln. Jag gick in i den fastan nästan ursinnig på Gud men han ledde mig genom Ordet till rätt tankar och rätt böner. Efter det fick jag den frid i mitt kristna liv som jag längtat efter men flera gånger var det som att jag kunde ge upp men jag bestämde mig för att fortsätta be trots att jag inte kände det jag tyckte att jag behövde.

Den resan lärde mig verkligen vikten av uthållighet och det har jag haft nytta av många gånger. Gud lägger ner vilja och begär i oss efter hans vilja. Även längtan efter honom har han lagt ner i våra hjärtan för att vi ska söka honom. Men vi behöver uthållighet Heb 10:35-36.

Jag tänker på det här bibelordet:

Men om ni där söker Herren , din Gud, skall du finna honom, om du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ. (Femte Moseboken 4:29 SFB)

Hela vårt hjärta och själ - det säger mycket om oss. Om vi vill finna Gud behöver vi söka honom och verkligen ge oss hän - då lägger vi den tid och möda som behövs på det och ger inte upp.

Vi kan alltid frimodigt be med uthållighet till Gud. Han kommer möta oss med frid och att hans vilja blir mer och mer en del av oss.

Hoppas detta kan uppmuntra dig att be mer. Det här handlar inte om frälsningen, utan om att få leva nära Gud, för din stora glädjes skull. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-01-13 12:19 #22 av: Internettan

#20:

Åleskjaer har nämnt Rhema några gånger. Känner egentligen inte till Rhema men blev erbjuden (genom en tidning? minns inte) att få en gratis bok från dem. Jag nappade och sen fick jag fler böcker. Har dock bara läst en och en halv men tycker de verkar bra. Det kommer då och då brev om erbjudande om att delta i konferenser i Stockholm. Har ofta undrat över Rhema och om de är okej.

Du får gärna skriva om Hagin.

Jag har ända sedan jag konfirmerades dragits till den kristna tron. I högstadiet kom det vid tre tillfällen personer på besök i skolan från någon kristen organisation och pratade om Jesus. Vi fick varje gång välja en gratis kristen bok, t ex Korset och stiletten. Jag läste alla de böckerna och blev väldigt väldigt berörd och förstod att Gud fanns och var verklig.

Men eftersom jag inte var omgiven av kristna människor rann allt ut i sanden. Då och då under åren fick jag för mig att försöka bli kristen och läste Bibeln osv - men varje gång har det liksom inget blivit av. Viljan har legat latent på något vis i alla år och blossat upp då och då.

Sen började min bror umgås med New Age-människor när vi var i 20-årsåldern och fick mig intresserad av det istället. Läste en massa och trodde på allt. Speciellt det här med affirmationer/visualisering eftersom det ju var konkreta saker som fungerade (för andra i alla fall). Är ju en sökare och ville veta hur allt ligger till och vad som är sant. Eftersom Jesus och Kristus finns med även inom New Age (fast i annan skepnad) så kändes det ju som ytterligare ett steg på vägen mot sanningen. Jag behövde inte ens förkasta den kristna tron utan kunde väva in den på nåt sätt. Det gjorde mig glad att Jesus fanns med (antar att det var honom jag innerst inne sökte).

Jag kom till jesus.ifokus för att ni också skulle få den här sannare förståelsen. Istället var det jag som fick något att bita i. :)

Sen dess har jag ju läst mer och mer om hur New Age fungerar och hur fel det är. Det är ju bra.

Men så fortsätter problemen. Väl inne i den kristna världen finner jag att där finns lika många faror. Vilken kristen tro ska man anamma? Vem ska man lyssna på? Det är verkligen förvirrande. Och jag har lätt för att köpa nåt och försvara det med näbbar och klor för att långt senare se att det kanske inte var så rätt.

Alla mina ställningstagande har varit genom intellektet plus en känsla av glädje och motivation. I synnerhet självbiografiska berättelser berör mig mycket och inspirerar mig. Jag VET att Jesus är verklig eftersom jag tror på andra människors upplevelser och eftersom tron får mig att tänka annorlunda och att det ger meningsfullhet. Men jag har aldrig haft någon övernaturlig upplevelse över huvud taget eller något enskilt tillfälle där jag kan säga att något hände, att jag blev frälst eller omvänd.

Gick med i Missionskyrkan på orten där jag bor genom en alpha-kurs. Letade efter en alpha-kurs och hade blivit intresserad av den kristna tron igen delvis pga min pappas död. Tror det var Guds ledning och jag såg det som ett bönesvar när inbjudan till kursen damp ner i postlådan. Och sen gick jag en gåvo-kurs som de hade - och sen blev jag medlem. Sa högt att jag tog emot Jesus inför församlingen för att det är så det går till. Men jag kände ingenting.

Just nu när jag skriver detta känns det som att jag skriver fel. Min tro handlar inte om bara intellektet - det finns något som jag bara anar och som känns så stort. Det blir väldigt tydligt när jag så här skriver att det nästan bara handlar om intellektet. Hela jag protesterar mot det känner jag. Jag tror inte att jag hade varit troende om det bara hade varit ett intellektuellt beslut. Jag hade aldrig kunnat ge bort en massa pengar fastän resten av månaden blir ekonomiskt tuff utan att känna tilliten till Gud. Just nu känns det nästan påtagligt att Gud finns med i alltihop. Helt självklart. Ändå inte på ett sätt som blir någon fysisk upplevelse utan mer som en inre visshet bara. Jag bara vet.

Lite motsägelsefullt och konstigt. Men jag är nog inte ensam när jag känner mig ensam. Får väl lita på att Jesus är med och hjälper mig så att jag kan komma närmare honom så småningom.

Jag håller med om att man lätt kan fastna i "läxor och vetenskap" (eller något liknande för min del). Istället för att bara söka Gud som ett barn. Det är där problemet ligger för mig. Jag letar hela tiden svar genom andra, för "mig kan ju Gud inte prata med".

#21:

Åh, vad jag känner igen mig när det gäller bönen. Ber för lite eftersom jag inte tycker jag får något svar, blir som en monolog. Då orkar jag liksom inte lägga så mycket tid till det.

Jag blir väldigt inspirerad - det typ bubblar av glädje inom mig - när jag läser vad du skriver. Jag tror att jag måste göra som du - att bestämma mig för att be och söka Gud utan att leta efter känslor eller hela tiden sitta med näsan i böckerna.

Jag vill verkligen leva nära Gud.

 

 

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-13 13:36 #23 av: Woodland

# 21 och #22

Fina och äkta insikter i inläggen.

Det är Herrens fostran i tron.  Vi är väl  alla känslomänniskor mer eller mindre.

Jag skrev detta för länge sedan -

Känslor är inte kunskap.

Känslor är inte fakta.

Känslor är inte tro.

Känslor är inte ett mått av hur mycket Gud älskar oss.  Kristi kors är måttet.

Känslor är inte den Helige Anden.

Känslor är inte intelligens.

Känslor är inte ett redskap för urskiljning av andlig äkthet.

Känslor är inte ett mått på andlig tillväxt.

 

Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid,
i frid, ty på dig förtröstar han.  Jes 26:3

 

 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2013-01-14 06:00 #24 av: Internettan

#23:

Jag förstår att du har rätt. Känslor kan ändra sig väldigt fort och Guds närhet eller min frälsning kan ju inte bero på mina känslor.

Samtidigt har Gud givit oss känslor och kan inte känslor ändå vara tecken och ledning på något sätt? Hade det inte varit för känslorna jag får i samband med att jag tänker på Gud mm så undrar jag om jag över huvud taget hade blivit kristen. Viljan och motivationen påverkas ju mycket av känslor.

De människor som får starka upplevelser av Guds närvaro - påverkas inte känslorna starkt då? T ex att man gråter eller att det bubblar inom en av glädje?

Samtidigt kan ju känslor förleda en till att tro på det som är falskt.

Nu blev det knepigt igen...

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-14 08:37 #25 av: OlgaMaria

Känslor är bra. Gud har ju skapat oss för att känna. Vi kan inte söka honom med hela vårt hjärta och själ om inte känslorna får vara med. Men det är bibelordet som får styra oss. När Gud möter oss möter han oss också i vårt känsloliv. Andens frukter består till viss del av känslor, däribland glädje och frid!

Jag fascineras av hur Gud botade mig från depression till följd av att jag överlät mitt liv på allvar till honom och lovade att tro resten av mitt liv no matter what. Han tog inte bara bort depressionen, han fyllde på med obeskrivlig glädje. Även om varje dag inte är som på ett rosa moln vet jag att Gud har massor av glädje att fylla mitt hjärta med.

Dock kan känslor skifta hit och dit så vi behöver grunda våra övertygelser och beslut i ett fast sinne. Ungefär som jag gjorde med min tro. Jag bestämde mig och skrev i princip ett kontrakt med Gud. Gud vet att glädjen inte avgör min tro längre, därför kan han ge mig mycket för jag kommer inte ifrågasätta honom på en ledsen dag.

Känslorna är ju en del av vem jag är och hur jag har det. Jag berättar alltid för Gud vad jag känner. Ibland känner jag inte bra saker men då kommer jag med det till Gud och ber honom hjälpa mig. Målet är inte att förneka eller undertrycka känslolivet, utan att han ska ge mig rätt känslor, och att jag ska få kraft att agera rätt, oavsett vad jag känner.

Gör gärna bibelsök på "var glad", "jubla", "fröjd". Härlig läsning :)

Gud är också en kännande Gud, och vi är skapade till hans avbild. Jag tycker det är vackert.

Gal 5 beskriver bra våra köttsliga känslor och vårt känsloliv när Anden tar över mer och mer.

Det är så bra att be om förlåtelse och omvända oss när vi känner att köttet regerar i oss. Det handlar inte om disciplin i första hand utan om befrielse

Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (Johannes första brev 1:9 SFB)

Gud renar oss och ger oss kraft att känna rätt!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-01-14 17:16 #26 av: Woodland

#23:

Samtidigt har Gud givit oss känslor och kan inte känslor ändå vara tecken och ledning på något sätt? Hade det inte varit för känslorna jag får i samband med att jag tänker på Gud mm så undrar jag om jag över huvud taget hade blivit kristen. Viljan och motivationen påverkas ju mycket av känslor.

Känslor är en del av själslivet: det går inte att bortse från detta.  Med det sagt vet vi att vi lever av tro.  Vår tro är baserad på vad Gud har sagt; dvs. Guds ord. Så oavsett vad vi upplever i vårt känsloliv kan vi inte bygga på det om det står i kontrast till vad Gud har sagt.  Känslor ändrar sig, som du skrev, och är inte klippan att bygga på. Våra känslor följer och ger efter för sinnesintryck, doft, minnesbilder osv. och kan påverka sinnet. .

När vi mediterar på Guds ord eller får en ingivelse i vår ande (sinnet) från den Helige Ande blir ordet levande för oss och vi reagerar i vår själ. Detta kan ta en mikrosekund.   (Anden är den ende som kan göra ordet levande.)

Vi är skapade i Guds avbild på det viset att vi är intelligenta, tänkande, medvetna och rationella.  Vi delar Guds likhet i att vi reflekterar, beslutar och resonerar.  Vi är också moraliska varelser med vilja och känslor.

Det är inte så att jag förespråkar en radering av känslor utan anser att föreskrifterna i Ordet är att känslor bör vara underdåniga ett förnyat sinne.  Att kunna behärska sig är en frukt av den Helige Ande. Gal. 5:23

 

De människor som får starka upplevelser av Guds närvaro - påverkas inte känslorna starkt då? T ex att man gråter eller att det bubblar inom en av glädje?

Ja, man kan få väldiga upplevelser av Guds närvaro och likaväl i villfarelse.  Men är inte Herren med oss alla dagar?  Bor Han inte i sitt folk som är ett tempel? Du svarar säkert " ja" på detta.  Så oavsett hur starkt och härligt en kristen kan uppleva en känslomässig beröring är Gud densamme.  Mina observationer är att eftersom man växer till i tron blir man mindre och mindre beroende av känslor. Jag tycker ordet "fröjd" är så passande.  Det ordet innebär för mig mer ett tillstånd än en känsla.

Man kan också läsa en progression i Gudsuppfattningen hos de troende  i 1 John 2

12 Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. 13 Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. 14 Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde.

Lägg märke till att barnen vet att de är förlåtna och de känner Fadern. Detta har att göra med barnaskapet hos Gud som är så starkt i inledningen av vårt kristna liv.  Och Gud är barmhärtig och låter mycket känslor följa med barnet. Nästa steget är unga män som har sin grund i ordet och har besegrat den onde i vardagsstriden.  Dessa är soldater för Kristus.
Och så kommer Fäderna som verkligen känner Gud på ett djupt sätt i Hans eviga väsen från begynnelsen.  Fäderna har kommit igenom alla tre stadierna.  Man växer till i tron.    Heb 5: 14 Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont.

 

Samtidigt kan ju känslor förleda en till att tro på det som är falskt.

Nu blev det knepigt igen...

Ja, absolut.  Det är därför man måste hålla sig till Guds ord.  Det kan vara ett andligt hårstrå som åtskiljer det falska och det äkta.  I båda fallen kan man använda samma åthävor, ord och känsloupplevelser men om det är smolk i bägaren bli det till ett andligt fördärv.  Känslor är inte en säker barometer för att bedöma sanningshalten i vad vi möter på det andliga planet, fastän vi kanske tror det.

Man kan uppleva både härliga och inte så ljuvliga känslor när Herren håller på med oss.

 

 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2013-01-14 17:17 #27 av: Woodland

# 25

Jag är glad att Gud botade dig från depression!

Jag anser att glädje, frid och fröjd är ett resultat (frukt) av vårt tillstånd i Kristus, dvs. att vi äger barnaskap hos Gud.   Jag ser också att du har samma tankar runt ämnet sinnet som det står i Jes. 26:3

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2013-01-15 09:47 #28 av: Internettan

Okej, det är kanske inte så knepigt ändå. Problemet för mig är att känslorna fortfarande styr mig så mycket. När jag är glad känner jag mig bokstavligen närmare Gud och allt blir så mycket lättare i det kristna livet. Men när det händer något tråkigt så är det som att allt (inkl Gud) bara försvinner. Jag har kommit tillräckligt långt för att veta att Gud ändå är där men det blir så mycket svårare när känslorna inte är med.

Jag får lita på att tron växer sig starkare och starkare helt enkelt. Är nog ett "barn" trots allt.

 

 

"Every point of view is a view from a point."

Anmäl
2013-01-16 10:00 #29 av: OlgaMaria

#28 Visst är det där svårt. Jag tror det finns stor chans för tillväxt just i de jobbiga tiderna. När allt känns lätt är det så klart inte svårt ;-) men när det känns tungt och vi ändå väljer att be och söka Gud, så kan det kännas motigt, men jag tror vi får någonting för det. Regelbundenhet är mycket värt. Kanske vi inte orkar be så länge men vi kan försöka be lite varje dag.

Matt 6:6 Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.