Tråden är låst och inga nya kommentarer kan skapas
Övrigt

ROM MOT DE KRISTNA I ANTIKEN

2017-02-02 22:52 #0 av: Woodland

Målet med denna artikel är att ge information så att man kan orientera sig i historia när det gäller kristendomens utveckling. Som vanligt, för praktiska orsaker, är denna tråd låst men ni få gärna ställa frågor eller ge synpunkter i forumet.

Religion i Romarriket

Romarrikets medborgare hedrade sina förfäder vid altare i sina hem. Det var en viktig identifieringspunkt för sanna romare att ägna denna ära åt förfäderna, men även då man hedrade deras minne så tillbad man dem inte; man bad istället till husgudar som beskyddade familjen och hemmet. 

I den offentliga romerska kulturen var det eliten som gav offer till de mäktigare gudarna. För detta ändamål byggde de hus till gudarna (det vill säga tempel) och gudarna och gudinnorna ansågs bo däri. Templens yttre borggårdar var heliga och templen var inte en samlingsplats så som en kyrka utan det var där som eliten presenterade sina offergåvor, ibland bistådda av präster men inte alltid. 

Festivaler var viktiga i det romerska samhället, inte bara för att vinna gunsten av gudarna utan också för underklassens tillvaro. När eliten ställde till en festival fick det samlade folket en del av elitens rikedom i form av guld eller bronsmynt. Eliten betalade för dessa mynt och utdelningen var väldigt viktig för underklassen; dessa gåvotillfällen var en omtyckt aspekt av deras liv.

Om elitklassen ville vinna gunsten av en viss gud ställde de till festivaler med processioner tillägnade guden ifråga. De bar med sig en staty av guden och tågade mot amfiteatern eller en offerplats, allt efter ett visst mönster eller en rutt som bestämdes av den gud de skulle tillbe. Väl framme avlade man eder och löften.

Målet med ritualerna var inte att vara extatisk, innerlig  eller känslomässigt översvallande.  Att bli känslomässigt berörd, passionerad eller ivrig var att vara "superstisio" och ett sätt att "äga" guden och tvinga den att göra någonting. Romarna tyckte inte om kulter där anhängarna gick in i trans och "förlorade sinnet."  Sådant sågs ner på.  Trans var endast för prästinnor som oraklet i Delfi, inte för den vanliga kultutövaren. Romarna eftersträvade istället att utföra ritualen korrekt, i den rätta ordningen och på rätt sätt. 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-02 22:52 #1 av: Woodland

Kejsarkulten

I riket fanns en mängd sätt att utöva religionen och tillbe vissa gudar, men samlingspunkten för varje religiös utövning i städerna och byarna var inriktad på att kungöra, vörda och stödja självaste kejsaren. Kulten betraktade inte kejsaren som en gud men som Princeps "Den främste bland likar". Med tiden ändrades denna inställning.  

Henoteism var något som praktiserades riket genom; det vill säga tron att en gud är känd i andra kulturer under andra namn. Henoteism i romersk version var inte cynisk eller ackommoderande utan en dogmatisk position. Romarna ansåg att de "stora" gudarna fanns i andra länder, kända under andra namn, och när romarna erövrade ett område tog de gudarna från den kulturen, anammade dem, och integrerade dem i Roms panteon av gudar som stödde kejsaren. Denna synkretism (det vill säga, upptagandet av nya gudar) var ett sätt att få det erövrade området att underordna sig Rom. 

Medlemmar av armén var de som var mest ivriga att offra till gudarna i eftersträvan att få deras välvilja; det påstås att Roms armé aldrig förlorade ett slag på hemmaplan, något som tillskrevs gudarnas gunst. 

Medborgarna ansåg att de genom all ritualer och offer stödde kejsarens gudagivna genius (insikt, taktik, urskiljning) och politisk favör föll på den lokala eliten som sökte tillstånd av kejsaren att ägna en plats för vördnad av honom. Detta sågs välvilligt av kejsaren som ett sätt att stödja hans och Roms framgång. På grund av det enorma rikets stora diversitet ville romare som bodde i städerna gärna stödja denna form av veneration eftersom det öppnade vägar till framgång. 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-02 22:53 #2 av: Woodland

Skillnaderna på Roms synsätt på judarna och de kristna.

När romarna först träffade på judarna var de misstänksamma eftersom judarna inte ville lägga till Jahve till Roms panteon eller tillbe Roms andra gudar. Men judarna hade en sak som talade till deras fördel: de hade en urgammal tro med en kronologi som var mycket gammal - äldre än romarriket själv - och detta var något som romarna respekterade. 

Det beslöts att om judarna bad till sin Gud för kejsarens väl så skulle de få vara i fred. Men judarna tog till väpnad kamp för att försvara sig, sin Gud och sitt tempel från Rom. Även då upproret krossades rönte det en viss respekt från romarna som beundrade judarnas iver att ta till vapen i försvar av sin tro och de tillät judarna att fortsätta tillbe sin Gud.

När kristendomen väl började ta fäste kunde romarna känna igen skillnaden mellan de kristna och judarna. De mer välutbildade judarna var dessutom mycket villiga att påpeka att de två var inte detsamma. 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-02 22:53 #3 av: Woodland

Roms synsätt på de kristna

Om man har läst inlägg #1 och är införstådd i Roms sätt att se på religion och gudar så kan man lätt förstå varför kristendomens tillväxt blev till ett problem för Rom. De kristna uppgjorde en helt ny religion och sågs därför automatiskt med misstänksamhet. Dessutom var deras ursprung oklart för Rom i motsats till judarnas gamla tro.

Vid den tiden betraktades korsfästelsen som det mest skamliga av straff.  Och dessa kristna tillbad en gud som hade blivit korsfäst! Att upphöja en religions ledare och förhärliga denne i ett sådant straff var ofattbart och stod i motsats till romarnas bild av en stark Romersk gud.  De kristna var dessutom passionerade i sin tillbedjan av sin Gud och syftade inte att styra honom. Romarna kunde inte förstå detta (se fjärde stycket i #1 superstisio).

De kristna var ateister. De var farliga, pacifister, och svaga på grund av sin villighet att lida för sin tro.  Det var en bestörtning för romarna som inte hade någon kategori för dem.  Rom frågade "Varför försvarar inte er Gud er? Varför ta på er lidande? Varför inte komma till offrandet och stödja den kristna staten? Ni behöver inte tro på Roms gudar utan bara beströ lite rökelse. Det kan väl inte vara så farligt?". De kristna svarade "Vi kan inte ropa 'Kejsaren är Herre!' när endast Jesus hållet en sådan plats hos oss." 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-02 22:53 #4 av: Woodland

Tacitus om Nero

Tacitus (55-120 e.Kr.) var en historiker som skrev om den korta men hemska förföljelsen av kristna under kejsar  Nero (54-68). Nero hade planer på att expandera sitt palats men marken han hade i åtanke var redan upptagen av bebyggelse. Den 18-19 juli 64 e.Kr. började Rom brinna och efter sex dagar var en stor del av staden förstörd. För att avleda anklagelser mot sig själv påstådde Nero att de kristna hade antänt staden. Tacitus1 (som hatade de kristna) skrev: Därför, för att bli av med ryktet, lade Nero skulden på och tillfogade den mest utsökta tortyr på en klass hatad för sina styggelser, kallade av befolkningen för kristna. Kristus, från vilken namnet har sitt ursprung, avrättades av prokurator Pontius Pilatus under Tiberius regeringstid, men den fördärvliga vidskepelsen, undertryckt för stunden, utbröt på nytt, inte bara i Judea, ofogets ursprung, men även i staden Rom, varthän allting hemskt och skamligt flödar samman från alla stadsdelar till en gemensam behållare and där dessa uppmuntras. Således anhölls de som bekände att de var kristna; därnäst, baserat på deras information, dömdes en stor massa, inte så mycket för att ha bränt staden utan på grund av deras "hat för mänskligheten."   

Förföljelserna som följde under Nero och Domitian var lokala och kortlivade men intensiva. Fram tills nu hade kejsaren oftast varit en militär officerare och någon som förföljde de kristna för att vinna gudarnas gunst genom att få folket att lyda ritualerna. Detta ändras när Trajanus trädde in på scenen. 

1 Annals 116 e.Kr., book 15, chapter 44 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-02 22:54 #5 av: Woodland

Kejsar  Trajanus och Pliny

Kejsar  Trajanus (53-117) var  en mycket duktig regent. Han var ståtlig med en stark vilja och enligt sina samtida visade han en ridderlig vänlighet. Han uppmuntrade affärer och industrier i sitt rike, byggde stora byggnader, utökade hamnar och byggde väggar. Genom militära erövringar lade han till mycket territorium till Roms rike och stärkte hennes gränser. Han införde också municipalsamhälle. Allt detta gjorde honom beundrad av sina undersåtar.   

Trajanus brevväxlade med en ung man som hette Pliny. Pliny var förmögen och hade en framgångsrik karriär.  Som guvernör av ett område i dagens Turkiet skrev1 han till kejsaren för att fråga efter råd om hur han skulle hantera dessa kristna eller följare av Kristus. Hans uttryckte oro över deras antal och deras underliga tro som var så olik de romerska med dess värderingar. Pliny hade arresterat och förhört de kristna som angivits av andra, ofta genom anonyma källor eller avslöjade under tortyr. Han brukade ge dem tre tillfällen att bevisa sig 'oskyldiga' till anklagelserna om att de var ateister och följare av Kristus, och om de inte gav med sig avrättades de. Hans fråga var: Gjorde jag rätt? 

Trajanus svarade att Pliny hade gjort rätt och gav instruktioner om hur han skulle gå till väga i framtiden. Pliny skulle inte söka ut de kristna men de som angavs för att vara kristna och  arresterades skulle rannsakas.  Pliny skulle akta sig för anonyma anklagelser. De var ett farligt prejudikat och inte värdig det romerska rikets tidsanda.  De kristna som inte vill avsäga sig sin ateistiska inställning skulle straffas. Om den som anklagades för att vara kristen inte var det kunde han lätt bevisa det genom att tillbe de romerska gudarna. Om han gjorde det det skulle han gå fri. Den som däremot var skyldig skulle straffas.   

Här var en brytning med de korta, intensiva förföljelserna under Nero och Domitian. Nu skulle det bli en systematisk och lagbaserad nedtryckning av den kristna tron. 

Epistulae X.96 cirka 112 e.Kr.  

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-07 08:10 #6 av: Woodland

Misstänkliggjorda och jagade

I #3 berättades lite om hur myndigheterna såg på de kristna. Kejsar Neros hemska förföljelse nådde inte utanför Roms gräns; förföljelserna i Bithynia-Pontus, Smyrna, Kartago och Lyon var lokala och iscensätta av myndigheterna där.  

I stort sett var det inte kejsaren som på en större skala angrep de kristna under de två första århundraden. Misstänksamheten drevs av den vanlige medborgaren som eldade på oroligheter och ibland fick myndigheterna gripa in för att rädda de troende. Som vi läste i #5 skickades det ofta anonyma anklagelser till auktoriteterna, anklagelser som kejsaren sade skulle ignoreras.  

I och med att de kristna ansågs konstiga fröjdades rykten om dem. Det påstods att de kristna ägnade sig åt incest eftersom de kallade varandra systrar och bröder och hälsade varandra med "fredens kyss". De anklagades för kannibalism på grund av nattvardens språk där de åt Kristi "kropp och blod" och för att praktisera svart magi i syfte att sätta igång en revolution för deras Guds rike.  Deras grannar som ägnande sig åt kulterna efter Roms tradition ansåg att de kristna talade ett hemligt språk. De kristna deltog inte fullt ut i det offentliga livet och kritiserade romarnas högt ansedda traditioner med en uppmaning att omvända sig till deras Gud.  Familjesammanslutning, som var grunden till det romerska samhället, splittrades mellan de som omvändes och de som var "sanna" romare.  

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-08 08:22 #7 av: Woodland

Princeps till dominus

Mellan cirka 31 f.Kr. och 284 e.Kr. fanns konceptet kejsaren som princeps ("Den främste bland likar") i romarriket. Kejsarens förväntades att mingla med folket samt att foga sig efter senatorernas godkännande och söka deras stöd. Allmänt kan man uttrycka att han var ansvarig inför senaten och fokuserad på rikets globala politik. Under denna tidsperiod bekymrade sig inte Roms centrala makt nämnvärt över de kristna utan var toleranta mot olika religioner så länge man offrade till kejsaren först. De kristna gjorde inte uppror, inte ens när de förföljdes; de var pacifister, gjorde inget väsen av sig och betraktades inte som ett nämnvärt hot mot rikets stabilitet. Det var under dessa lugnare tider som de kristna evangeliserade och kristendomen spred sig över hela det romerska riket.   

Under 200-talet drabbas Romarriket av flera motsättningar i form av bland annat invasioner, uppror och sjukdom. Som ett resultat av behovet att strama upp ordningen och trycka ner motståndet som rått under dessa krisår ändrades mellan åren 284-496 kejsarens roll undan för undan från princeps till dominus. Kejsarrollen blev mer despotiskt och dess privilegier utökades. Under princeps-tiden hade kejsaren tilltalats som  "Herre" men det hade betraktats mer som ett överdrivet smicker och flera av regenterna avskydde uttrycket. Under dominus-perioden kallades kejsaren "Herre" efter samma förebild som statsöverhuvuden i Egypten, Persien och Grekland; han blev upphöjd till gudastatus och behövde inte längre umgås med de andra romarna.  Kejsarna som utsågs var nu generaler från militären och dessa så kallade soldatkejsare såg inte med blida ögon på de som vägrade att tillbe gudarna. Denna nya attityd förändrade synsättet på de kristna och under denna tid skulle den värsta av förföljelsen äga rum. 

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-10 08:21 #8 av: Woodland

Från tolerans till död

Den kristna skaran växte och Roms överklass började nu omvända sig. För att förhindra en för snabb tillväxt förbjöd kejsaren romarna att omvända sig till judendomen eller kristendomen. Kejsar Maximinus (235-38) angrep kristna ledarna och kejsar Decius (249-51) krävde att alla i riket skulle offra till gudarna, äta offerköttet och intyga att de gjorde så. Denna tid var svår för kyrkan och alla klarade inte av att löpa linan ut och gav med sig och offrade till gudarna. De som inte gjorde det torterades och avrättades. Valerianus tog över efter Decius och verkade till en början vara vänligt inställd mot de kristna men med tiden ändrade han sig och de troende skickades antingen i exil eller till att arbeta i gruvorna. Ett år senare började de kristna straffas med döden. Valerianus togs till fånga i ett slag och hans son och efterträdare Gallienus övertog tronen år 260. Han utfärdade ett edikt om tolerans och satte stopp på förföljelsen av de kristna.

Gallienus efterträddes av Aurelianus som hade kejsartiteln under åren 270-275. Han ville tituleras som "född som gud och herre" men det var inte förrän Diocletianus (284-305) som förföljelse av de kristna åter trädde i kraft. Diocletianus ville ha en väckelse för den gamla religionen av olympiska gudar. Han fokuserade på Jupiter, Herkules, Mercurius, Apollo och kejsarkulten. Han förordade enhet runt dessa gudomligheter. 

Diocletianus instiftade en tetrarki ("fyrmannavälde") och delade makten med Maximianus, Galerius, och Constantius Chlorus I (i sitt första äktenskap gift med Helen, en kristen).  Diocletianus ägnade sina krafter på reformer  efter gamla Roms dygder på alla nivåer i samhället. Ingen religiösa minoriteter tolererades; judarna föll också offer fastän de hade en anrik och mycket gammal religion. För de kristna var följderna välbekanta.  

Diocletianus rensade armén på kristna soldater och omgärdade sig med fiender till kristendomen.  Galerius var en brutal man och rådde Diocletianus att återställa Roms ära och göra sig av med de kristna. Diocletianus var osäker på detta och sökte råd hos Apollon via oraklet i Delfi. Oraklet höll med Galerius och ett påbud gick ut att alla skulle offra till gudarna. Detta kunde inte de kristna gå med på och "den stora förföljelsen" inleddes. Romarrikets kyrkor revs och dess ledare arresterades och avrättades. Diocletianus beordrade att kristna skrifter skulle brännas och kyrkoledare som ertappades med skriften fick lida för det. Detta ledde i sin tur till en ivrig kopiering av skrifterna bland de kristna i ett försök att bevara dem och resulterade i textens spridning. 

Rom och de kristna var som olja och vatten – det gick inte att beblanda dessa två trossystem. Men en förändring var på horisonten.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl
2017-02-11 18:41 #9 av: Woodland

Konstantin den stores väg till makt i väst

Konstantin den store (också kallad Konstantin I) föddes år 272 till kejsar Constantius I Chlorus och hans första fru Helena, som var av enkel härkomst. Chlorus regerade över Gallien och Britannien (en av delarna i Diocletianus tetrarki) och Konstantin spenderade sin tid i Diocletianus hov. Där fick han komma och gå som han ville men var i praktiken en politisk gisslan som garanti för att hans far skulle sköta sig och hålla sig lojal till Diocletianus. 

Chlorus hade fått i uppgift att bekämpa "barbarerna" vid rikets gränser mot Rhendalen samt de upproriska stammar av skottar och pikter som härjade i Britannien.  Hans förföljelse mot de kristna var inte lika intensiv som i övriga delar av riket och enligt vissa källor var det endast kyrkbyggnader han angrep.  

År 305 bad Chlorus Diocletianus att skicka hem Konstantin eftersom Chlorus var sjuk, och Konstantin återförenades med sin far på Galliens kust.  I augusti samma år avgick kejsar Diocletianus tillsammans med kejsar Maximianus. Maximianus utsåg Serverus till sin efterträdare som kejsare och erkände Chlorus som augustus (huvudkejsare). 

I kampen mot provinsens upproriska stammar korsade Chlorus och Konstantin den brittiska kanalen med sina arméer och drog norrut till Kaledonien (Skottland) där trupperna framgångsrikt besegrade pikterna.  De vände söderöver till York (Chlorus födelseplats) för vintern och planerade att fortsätta med kriget till sommaren, men i juli kallade en döende Chlorus till sig Konstantin och föreslog att denne skulle efterträda honom som arméns ledare. Trupperna som var lojala till Chlorus utropade Konstantin till kejsare. 

År 307 gav den "pensionerade" Maximianus bort sin dotter Fausta i äktenskap till Konstantin som del av en politisk allians, och Konstantin skilde sig från sin första fru för att gifta sig med Fausta. Tre år senare förrådde Maximianus både Konstantin och sin egen son Maxentius. Han försökte störta Konstantin men kuppen misslyckades och enligt vissa källor drev detta Maximianus till självmord medan andra påstår att Konstantin hade honom avrättad. Fausta, som hade varnat Konstantin om hennes fars planer, avrättades av Konstantin år 326 tillsammans med Crispus, Konstantins son från hans första äktenskap.  

Maximianus efterträddes sonen Maxentius och efter Galerius död år 311 fanns slutligen Konstantin och Maxentius kvar i väst för att tävla om makten.  Det drog sig till en avgörande kamp mellan dessa två rivaler.

Med vänlig hälsning,

Woodland - Sajtvärd på Jesus i Fokus.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.