2014-03-09 19:05 #0 av: Woodland

Det finns ingenting i Jesu eller Apostlarnas lära om att de kristna skall kriga för ett jordiskt rike. Man hittar ingen befallning i bibeln för de cirka nio korstågen. Den kristne skall föra krig emot köttets lustar och andra synder som han/hon kämpar med. Den troende skall också genom ett heligt levnadssätt och bön föra krig mot andemakter enligt Guds vilja. Men hur kom det sig att korstågens krig har förts i Guds namn? Svaret är delvis en utveckling av jordiska makters förhållande till den kristendom som dessa makter har anammat. Hyllmeter har skrivits om korstågen så jag tar det kort här och påpekar att jag inte tar med alla detaljer. Det finns naturligtvis mera man kan diskutera om detta, så påbörja gärna en tråd.

Kristendomens utveckling -

Judarna förföljde de kristna med början av Stefans stening och förföljelsen fortsatte under Roms regeringar. De kristna förföljdes lite varstans hela tiden. Under två perioder 249-251 och 303-311 led många martyrdöden inom hela riket om inte de bekände kejsaren som gud. Att erkänna någon annan gud över kejsaren ansågs vara statsförräderi: man fick tillbe många gudar men kejsaren var förste guden. Förföljelserna fortsatte till ett kejserligt påbud av Konstantins och Licinius 313 AD där religös tolerans fastställdes. De kristna var pacifister tills kristendomen blev statsreligion 319 under kejsaren Flavius Theodosius. Efter den tiden kom undan för undan många in i kyrkan som inte var omvända utan såg religionen som ett nödvändig krav för samhällstillhörighet och därmed öppna dörrar för framgång.

Kyrkans roll ändrades och efter 900 år var bilden av den kristna kyrkan utåt sett en helt annan. Konstantin delade det Romerska riket i två, en västlig och en östlig del. Den västliga delen föll slutligen ca 476 AD efter ha blivit angripen av olika stammar under flera år. Men den östliga, Bysantinska med huvudstaden i Konstantinopel, förblev en makt att räkna med och behöll sitt territorium.

De icke-omvända drog med sig sina värderingar in i kyrkan och blev så småningom tilldelade höga ämbeten i den synliga kyrkan. Läror utvecklades som stred mot bibeln och blev godkända fastän de förvanskade vad som stod skrivet. Roms biskop Gregorius den store (Påve 590-604) såg detta i sin tid och varnade för faran.

En kontrovers som pågick, först som ett mummel och till slut som ett rytande, var användandet av ikoner. Detta ledde till bildstriden som varade ett helt århundrade (700 – 800 talet). De avgudar som hedningar tillbad blev så småningom ”helgon” och ”änglabilder.” Kristus avbildades. (Denna förändring med mera ledde så småningom till Reformationen här i väst där Luther och ännu mer så Kalvin stred emot avbildningar.) Gregorius fick medhåll och stöd från kejsaren Leo III i Konstantinopel som förbjöd bilder, statyer och så vidare. När Leo dog kallade efterträdaren Konstantin VI och kejsarinne Iréne till ett nytt koncilium. År 787 godkändes dessa ikoner i kyrkan fastän många var emot detta beslut. Rikedomen i det Bysantinska riket och kyrkan var imponerande. Kyrkan ”Hagia Sophia” (”heliga visdomen”) var utsmyckad med konstverk av guld och ädelstenar.

Varför Strid? -

Korstågen ägde rum i tidsperioden 1095-1290. De första femtio åren kan beskrivas som militärsegrar och framgångar. Det andra 50 åren blev förlust och nederlag och det sista åren var som stagnation och sakta tillbakagång.

Palestina och det mesta av Medelhavets länder var kristna. När det västlig Romerska riket föll kom olika stammar och tog över territorium i Väst- och Nordafrika. Den Bysantinska (östliga) delen bestod men med tiden fick riket se sitt territorium krympa när muslimerna intog Jerusalem och Palestina från 638. De kristna var tillåtna att resa som pilgrimer till Jerusalem, men när en ny Turkisk regim tog över 1076 började de angripa de kristna och behandla dem illa.

De som återkom till Europa från pilgrimsfärden beskrev behandlingen av deras trosfränders. Eldsjälar som Peter Eremiten predikade för och drev på att Jerusalem skulle befrias.

Den bysantinska kejsaren Alexis i öst bad Påven Urban II i väst om hjälp. Påven var ersättaren för kejsaren i väst och styrde de jordiska kungarna, prinsarna och baronerna.

Kyrkofadern Augustinus (354-430) var den starkast lysande stjärnan av kyrkofäderna. Han beskrev i sitt verk ”Guds Stad” fyra kriterier för att rättfärdiga krig. 1. Är beslutet att föra krig baserat på en legitim politisk och laglig process? 2. Har ett orätt blivit gjort varvid krig är rätt respons? 3. Är responsen i proportion till orsaken: det vill säga är krigföringen begränsad till att rätta till orätten och inget mera? 4. Har alla andra medel till att tillrättalägga orätten utnyttjas så att krig är enda utvägen?

Påven ansåg att dessa kriterier uppfylldes och lovade att hjälpa Alexis fastän relationerna mellan öst och väst inte var de varmaste.

Riddareorden -

För första gången blev munkar soldater. Bernard av Clairvaux beskrev dem i idealistiska ordalag. De var män som var disciplinerade, solbrända, smutsiga, korthåriga, sobra och beskyddande. Men i krig blev dessa ”fromma lamm som lejon”. De är förebilder för elitsoldater ännu idag. Sankt Johannes riddare etablerade sjukhus. Tempelriddarna blev rika på att etablera en betalningsprocess som liknar dagens kreditsystem.

Dessa riddare var vidskepliga. För att lyfta moralen ”upptäcktes” många reliker. Dessa reliker cirkulerade som under-verkande och en bekräftelse att korstågen var välsignade av Gud. Det skrevs att under ett korståg föll moralen bland dem för att en relik hade kommit bort. Dessa riddare adopterade muslimernas jihad-tänkande - döda de otrogna och erövra territorium. Korstågens syften var inte att omvända muslimer eller judar utan att återerövra territorium.

Mödan och Offer -

Den första korstågsarmén bestod av cirka 20,000 fattiga bönderna som marscherade till Konstantinopel 1096. Påven lovade att om de dog under kriget skulle deras själar gå direkt till himlen och förbi skärselden. Denna fattiga skara skickades av Påven till kejsaren. De var varken utrustade eller tränade för krig. Dessa översvämmade Konstantinopel. De skulle huseras och ges mat och blev en börda för Kejsaren. För att bli kvitt problemet satte Kejsaren dem i främsta ledet där de fick möta muslimska soldater. De skickades som lamm till slakten. De som överlevde tillfångatogs av fienden och såldes som slavar.

Det var inte förrän 1099 som kejsaren fick de soldater han ville ha av Påven. Dessa krigare återtog mark från de muslimska trupperna. Korsfararna återtog Lebanon, Syrien, Turkiet, och Israel och etablerade egna riken. När Jerusalem intogs 1099 dödades många judar och muslimer. De överlevande fick släpa de döda utanför stadsmuren och stapla liken i högar där de brändes. Kristna pilgrimer var nu under en tid av cirka femtio år fria att resa till Jerusalem med beskydd.

När muslimerna återtog Odessa samlades trupperna under Frankrikes Kung Louis VII till ett andra korståg 1145-1149. De led nederlag i Damaskus. Saladin, som egentligen var en Kurd och inte Arab, tryckte tillbaka de europeiska riddarna. När det tredje korståget samlade kungarna Rikard Lejonhjärta, Filip Augustus och Fredrik Barbosa var det första gången de högst stående inom de Europeiska staterna deltog. När kung Fredrik drunknade under en flodkorsning på vägen till Jerusalem blev hans armé bedrövade och hans tusentals soldater vände hemåt. Det verkar såsom korståget var förlorat innan det började. De återstående arméerna kom aldrig till Jerusalem och 1187 återtog Saladin staden. År 1190 var nästan allt som korstågen erövrat förlorat till Saladin.

Påven Innocent III samlade till ett fjärde korståg år 1202. Han ville förena de kristna i öst och väst under Rom. Han tog hjälp av de rika i Venedig. Soldaterna skulle ta sjövägen till Palestina och angripa söderifrån. De trodde att Muslimerna inväntade armén norrifrån. De hade inga pengar till denna ansträngning. Lösning blev att soldaterna från väst hörsammade Alexis I, kejsaren i Konstantinopel, rop om att hålla ordning i Konstantinopel och befria honom från en upprorsmans armé. De blev lovade pengar av kejsaren och när kejsaren åter fick kontroll över staden bekände han att han inte hade pengar att betala dem med. Kejsaren bad om ett halvår för att skaffa pengarna. Riddarna gick med på detta. Innan halvåret nådde sitt slut blev Alexis IV mördad och hans baneman och ersättare Murtzuflos vägrade att betala riddarna. Han började kriga mot riddarna istället.

Riddarna som hade sin läger utanför staden intog staden 1204. De mördade, våldtog, skändade och fördärvade mycket. Riddarna från Venedig bar iväg med skatter som ännu i dag kan skådas i denna Italienska staden. (Skatterna som togs från den Bysantinska delen av det Romerska riket bidrog till uppkomsten av Renässansen i Italien.) Under detta krig kämpade ”kristna” väst mot ”kristna” öst. Efter denna hemska batalj var schismen som började 1054 mellan öst och väst ett faktum. Påven Innocent skrev uttryckligen i hans ”Brev om Judarna” att judarna inte fick skadas på något vis. Det märkliga är att inget korståg deklarerades emot judarna men de fick ändå också lida mycket.

Det femte korståget 1212 kallades Barnens korståg. Det var troligen tusentals tonåringar som fick för sig att de skulle samlas och befria Jerusalem. De trodde de skulle uppleva mirakler på vägen till Jerusalem. De kom så långt som till Marseille och trodde Gud skulle dela havet för dem. Många vände hemåt igen men de som ville fortsätta resan hämtades upp av flera båtar ovetande om vad som väntade dem. Vissa båtar gick under och de drunknade. Somliga av dessa blev sålda till muslimskt slaveri av sina transportörer.

Mellan 1217- 1250 samlades trupper till ännu två korståg vilka misslyckades precis som det femte. Det som ibland kallas det sista korståget var 1396 när en armé av franska och ungerska soldater massakrerades.

Enligt Encyclopedia Britannia ändrade Korstågen livet i Europa. Genom att muslimerna bedrev handel med Kina fick Folk upp ögonen för att världen var mycket större än de anande. De europeiska arméerna och följeslagarna fick se och uppleva mat de inte trodde fanns. De lärde sig nya krigsföringstekniker och hur de skulle bygga borgar och maskiner. Vissa av soldaterna stannade kvar i österlandet och anammade livsstilen och klädseln. De började till och med besöka badhusen och använda tvål.

Vad hände efter korstågen?

Muslimerna fortsatte med sina erövringar och lade under sig ett enormt rike (Kalif). De intog Arabien och markområdena hela vägen från Europa till Bengaliska bukten: Armenien, Syrien, Cypern, Kreta, Nord Afrika, Spanien, Portugal, delar av Frankrike*, Sicilien och vissa platser på fastlandet, (*De bekämpades av Charles av Martel 732 och han höll tillbaka deras framfart längre in i Frankrike.)

Det muslimska Ottomanska riket bekämpades i flertal krig till land och sjöss och de expanderade in i centrala Europa under 1400-1500 talet. Det var 1522 som européerna började fatta mod efter att de stod emot en enorm armé på Malta. Muslimernas erövringar sattes stopp för i Vienna 1529. Undan för undan drevs de ut ur Europeiskt territorium.

Den östliga kyrkan (Ortodoxa), liksom muslimerna, betraktade korstågen som attacker från barbarerna i väst. Kejsaren bad om förstärkningar för sitt rike. Dessa soldater gick längre: de erövrade territorium och grundade lydriken. Deras brutala erövring av Konstantinopel bidrog till dess fall och islams utbredande. Korstågsföretaget vann ingen bestående framgång. Konstantinopel föll slutligen till Sultanen Mehmed II 1453.

Och idag?

Analysen av dessa ansträngningar har växlat genom tiden. Från att vara idealiserade genom till exempel Scotts bok ”Ivanhoe” och ”Artur och Riddarna av det Runda Bordet” till att fördömas på 1900-talet av Runciman som en slakt och ett onödigt krig mot en överlägsen civilisation, det vill säga den Bysantinska. Idag finns en förnyat intresse för korstågen på grund av politiken i mellanöstern.

Det var mycket som gick väldigt fel. Men stödet för det som hände finner man inte i bibeln. Historikern Ranciman uttryckte den brutala framfarten så här - ”Det heliga kriget är i sig själv ingenting mer än en lång intolerant gärning i Guds namn, som är en synd emot den Helige Ande.”

Dessa krig var ännu en fullbordan av Jesu ord: Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på 'födslovåndorna' …..Var därför vaksamma. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Matteus 24:6-8 och 44

Bild: copse