2013-03-11 07:02 #0 av: Woodland

Han lärde dem hur de bör bedja och hur man har en nära relation till sin Gud. Han talade om social rättvisa och att dela med sig till de som inget hade. Men varför nu och varför han?

Han hörde sina gamla föräldrars ord om och om igen inom honom. Och du, barn, skall kallas en Högstes profet. Gång på gång upprepade hans far och mor dessa ord för Johannes under hans uppväxt. De påpekade nästan dagligen hur efterlängtad han var, och om ängeln som stod i templet och berättade att han skulle bli född fastän hans föräldrar var bortom fruktsam ålder.

Det viskades bland släkten att denna gosse borde man hålla ögonen på. Hans väg var utstakad och uppgiften klar. För du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. Han fick höra om det förutsägande hans egen far yttrade när han namngivits. Han förstod inte vad alla ord betydde men då han växte till blev förståelsen dessto större.  Han kunde orden utantill - Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud.  Han skall gå framför honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett.  Han, Johannes, skulle få sina landsmän att vända tillbaka i hjärta och sinne.  Hans makt i det avseendet skulle vara som en utav de största av Israels profeter - Elias. Han, Johannes, skulle vara med och försona fäderna till sina barn och störst av allt skulle han förbereda vägen för HONOM, Messias.  

För ett sådant uppdrag måste Johannes förberedas, men han gick inte till de finaste skolorna bland de skriftlärda och utmärkte sig där.  Nej, han gick ut i öknen: den torra, ogästvänliga öknen med skorpioner, ormar och spindlar. I dagar av bländande sol och kalla nätter skaffade han sig sin egen mat i form av honung och gräshoppor och fann vatten var han kunde. Han hade aldrig druckit vin vilket var vanligt bland hans folk eller intagit någonting som var starkare i berusnings- eller njutningssyfte. Han var annorlunda.

Judarna som såg honom när han kom in i deras byar kände igen honom som en nazarite med oklippt hår och långt skägg. Åhörarna greps av hans ord och brinnande passion för Israels Gud.  Maneren kände de igen från berättelserna om Elias i skrifterna. Han var kläd i kamelhår och ingenting till det yttre tilltalade den mänskliga skönhetsuppfattningen.

Men när ögonen i det solbrända ansiktet fäste sig på folkhopen skruvade de på sig. Det var såsom att han såg dem rakt in i själen.  Hans ord var ännu vassare. "Vänd om och gör bättring. Herren är nära. Låt döpa er!" ropade han. Döpas? Vi? De skulle döpa sig som en omvänd hedning! Vilken förolämpning för de som kunde räkna släktskap hela vägen tillbaka till stamfadern Jakob! De var ju en del av Israels stam. De var omskurna och det hade räckt för deras förfäder. Men det räckte inte enligt Johannes och han kände till deras tankegångar "Tänk inte att 'Vi har Abraham till fader.' Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar!" Folket kom, blev omvända och lät döpa sig. Det fanns de son följde Johannes och räknade sig till hans lärjungar.

Snart blev Jerusalems tempels religösa ledning varse om hur det stod till.  Ännu en bråkmakare de blev ålagda att ta itu med. De hade det relativt lungt nu med Romarna och hade förhandlat till sig en viss del av eget självstyre men allt hängde på Roms goda vilja. Den som anstiftade till uppror bland alla de olika grupperingarna i Palestina var inte välkommen. De religiösa ledarna kom ut i öknen för att kolla upp den märkliga figur alla pratade om. I egenskap av sin ställning skulle de granska denna så kallade profet och uttala en dom över honom och, enligt deras tankesätt, göra eller förgöra hans karriär. Men utan rädsla konfronterade Johannes dem och utan omsvep kallade han dem ormyngel. De var satt till att tjäna i Israel, Guds vingård, som profeterna talade om. Vingården som bildligt talat putsades från döda grenar och sjukdomar genom Guds handlande med dem genom historien. Men Johannes talade om en ännu strängare behandling. “Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden." Han visste att de ansåg sig vara bättre än de som döpte sig. De hade förlorat konceptet av en Gud som betraktade alla som överträdare. De ansåg att de var förmer.

Denna Johannes var inte bara en tokig självutnämnd ökenvandrare som var dåligt klädd. Hans tal hade en auktoritet som inte bara folket utan också flera av de religiösa ledarna kände igen: profeternas röst – den röda tråden. Hans uppmaning gäller ännu idag - “Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen!” Han lärde dem hur de bör bedja och hur man har en nära relation till sin Gud.  Han talade om social rättvisa och att dela med sig till de som inget hade.   Men varför nu och varför han?

Han gav dem också besked angående någon de hade väntat på så länge - Messias. Han var nära. De frågade honom om han var Messias. Han nekade på det bestämdaste. "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld." Johannes som beredde vägen skulle snart peka ut den som Israel hade lovats genom årtusenden – Messias.

Bibeltext:  Lukas ev. 3:1-18, Joh. ev 1:19-28

Bild:copse