2013-02-11 22:56 #0 av: Woodland

Maria och Josef sökte med andan i halsen. Barnet som blev anförtrott dem hade de tappat bort. Tänk om . . Nej! De vågade inte

Bildtext...

Den stora högtiden var på gång.  En gång om året samlades folket för resan till templet i Jerusalem för att fira pingsthögtiden.  Det var en uppskattad resa, särskilt för kvinnorna.  Männen reste, om de hade råd, både till pingsthögtiden och till lövhyddehögtiden men för kvinnorna var påskhögtiden ett tillfälle för dem att komma hemifrån ett tag och umgås med släkt och vänner. 

Josef, Maria och Jesus hade farit söder över med karavanen från Nasaret.  Folk strömmade till längs hela vägen.  Släktingar möttes, och vänner och gamla bekanta pratade och umgicks under den långa resan till fots.  Männen gick först i en grupp och kvinnorna samlades som en eftertrupp.  Barnen i mån av ålder och ork kunde springa emellan de två grupperna tills de samlades för måltider och vila.  

Det fanns ett allvar också, för de mindes vid denna högtid hur Guds ängel gick förbi hebreérnas blodstänkta dörrposter i Moses dagar och lät dem undkomma straffet som föll på Egyptierna.  Och ännu igen i år skulle deras synder bekännas och ett offer  frambäras. 


Enligt bibeln vet vi  att Jesus var ett ljuvligt barn, omtyckt och godkänd av alla i byn.  Hans föräldrar vaktade honom som de alltid hade gjort.  De hade inte glömt allt som de hade varit med om före och strax efter Hans födsel även när de nu levde som vilken fattig familj som helst i den lilla byn Nasaret.  Josef älskade sina barn och detta barnet, Jesus, var under Hans omsorg, beskydd och auktoritet.  Jesus var inte som de andra barnen.  Pojken lydde, var mjuk och kärleksfull mot sina halvsyskon och rättvis i lek och i allvar.   


Under sju dagar hade Josef, Maria och Jesus varit i Jerusalem vid templet för påskhögtiden.  Var famljen bodde under tiden  i Jerusalem vet vi inte.  Jesus var tolv år och tiden var inne för honom att introduceras för sitt judiska arv.  Om ett år skulle Han inte längre räknas som barn utan bli en man och då också ta sin plats bland männen i Israel.  Josef och Maria samlade ihop vad de hade haft med sig till Jerusalem och anslöt sig till de andra som väntade vid samlingsplatsen.  Vägen hem var lång så en tidig start var planerad för hemresan.  Josef gick tillsammans med männen i den första gruppen och Maria gick med kvinnorna.  Pratet var livligt och tiden gick.  När kvällen kom för måltiden uppdagades det att Josef inte hade Jesus hos sig såsom Maria trodde.  Och Maria hade inte Jesus i sitt sällskap som Josef tog för givet.  De gick up och ner genom folksamlingen som hade stannat upp för natten.  Hade någon sett Jesus, haft Honom med sig,  osv?  Nej var svaret.  Uppbrottet kom snabbt och de var tvungna att återvända till Jerusalem.  


Han gick längre och längre in i templet. Vi kan inte veta vad Jesus upplevde när Han hörde offerdjurens läte och såg blodet som samlades i skålarna.  Var Han medveten även då att detta var tecken som pekade mot honom?  Han växte till som människa i ålder och styrka fastän Sin gudomliga natur inte förändrades.  Men vi kan konstatera att Han visste var Han var och vems hus det var Han vistades i.  Där satt de lärde och diskuterade allt som rörde Hans Fader, lagen och löftena till Israel.  Proselyterna stod inför dessa experter i lagen och skrifterna och svarade på frågor som ställdes.  Jesus kunde inte hålla sig.   Han ställde egna frågor till de lärde och svarade också.  De tittade förvånat på Honom.  Var hade denna fattiga unga pojke fått en sådan insikt om lagen och profeterna?  Han var klädd i hemvävt och bar inget tecken på att vara av en högre ställning bland folket än de allra fattigaste.  De kunde inte få nog av Hans svar.  De drogs till honom.  De vill höra mera, fråga mera, strö sina tankenötter i Hans väg.  Han bemötte alla.  Tiden gick och dag efter dag var Han med, inte stående som proselyterna, men sittande ibland de lärde, som en av dem. Hela hans person var tilltalande för Hans sätt kompletterade Hans kunskap.


Maria och Josef sökte med andan i halsen. Barnet som blev anförtrott dem hade de tappat bort. Tänk om . . Nej! De vågade inte. De visste att de hade fått en gudomlig  uppgift. De gjorde så gott de kunde men detta var mera än de kunde bära. Vi får lita på att Herren bevarar Honom tänkte de säkert som varje troende jude skulle tänka i en sådan svår omständighet. 


Tre dagar letade de och till slut gav de sig av till tempelplatsen.  De hörde röster och drogs mot dem.  De kände igen en röst.  Där var Jesus, mitt ibland de skriftlärde. Han satt faktiskt mitt ibland dem och betedde sig så naturligt som vilken lärde som helst. Det märktes ingen blyghet eller rädsla och de lyssnade med förundran när Marias son umgicks med dessa lärare och elever.  


När samlingen hade brutet upp gick föräldrarna fram till Honom. Josef var tyst men Maria var både lättad och lite irriterad.  Han hade fått dem att vända tillbaka, så att de förlorat tre resdagar, och orsakat dem så mycket oro. Dessutom var detta försvinnande så olikt honom.  Hon förebrådde honom.  "Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig."   Jesus tittade lungt på dem och svarade med förvåning.  "Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?" De förstod inte vad Han menade.  Hur kunde de?  De hade inte fått Guds frälsningsplan ingjuten i sina sinnen.  De kände inte vad det innebar att Han var Guds offerlamm.  En dag skulle Maria förstå men den dagen hade inte kommit än.   Som ett föredöme för alla, lydde Han dem och följde med till byn Nasaret.  Han trädde än en gång tillbaka in i anonymitet bland dessa fattiga människor.  Han växte upp och visdomen Han visade som ung växte med honom. Av Josef lärde Han sig att bygga med sten och trä; en kroppsarbetare som inte drog sig för att mejsla stenblock, fälla träd och såga för hand.   Men tiden snart skulle komma när Jesus skulle ägna sig åt vad som tillhörde Hans Fader och världen skulle aldrig vara detsamma efter det.

Lukas  2:41-52


Bild: copse